Visbyveckan är den politiska marknaden på gott och ont. Det finns dels den seriösa debatten, dels de många seminarierna kring allt som någon vill lyfta fram och som oftast drunknar och så de desperata försöken att slå igenom.
Dagens räntehöjning var den väntade, inte så stor som en del kanske hade trott men likväl ett steg mot höjda räntor. Det är i grunden ett sundhetstecken eftersom det är ett uttryck för att den svenska ekonomin nu har en ökande tillväxt och ett ökat tryck. Det kan sägas att samma sak gäller inte för de länder som har betydande statsfinansiella problem, de försökte stimulera sina ekonomier genom ökade utgifter men det blev vare sig överhettning eller upphettning utan nerkylning.
I de rödgrönas budskap inför valet ingår att de bara ska höja skatten lite. Men om man använder skattehöjningar som lösningen på problemen man möter… Läs mer »Den som börjar med en liten skattehöjning,
En morgon som började med en diskussion kring den tidigare kommissionären Mario Montis rapport om utvidgningen av den inre marknaden. Han pekar på vikten av att utvidga den och ge den ny dynamik men utgår från sitt resonemang ifrån att det finns ett folkligt motstånd, en marknadströtthet, som han liksom många andra tar för givet. Jag invände mot detta resonemang och pekade på att det snarare finns ett motstånd mot marknadsreformer inom den politiska eliten och i det organisationsliv som regleringar av olika slag har fostrat och gynnat. Det innebär inte att människor måste övertygas om värdet av reformer men vi har goda utgångspunkter från det faktum att det är där marknadsreformer är genomförda som konkurrenskraften och de nya jobben finns, det gäller regionalt inom EU men också inom olika samhällssektorer.
En dag som för min del började på ett sommarljust Österlen för att sedan via Köpenhamn ta mig till Bryssel, där det i och för sig också är sommar men ändå något mer betong och sammanträden.
I media noterade jag att de rödgröna nu har uppfattat att Sverige är medlem i EU och inte tänker låta kampen emot detta dominera en eventuell rödgrön regering. Snarare är de i sin vänsterpolitik villiga att låta EU ta på sig nya kompetenser där de rödgröna vill reglera mer, och det gäller de flesta områden. Men det är ett framsteg att medlemskapet även för de rödgröna är utgångspunkten i deras eget reality-check.
Läs mer »Från Österlen till Bryssel och ett EU de rödgröna erkänner finns
Det pågående G20 mötet i Toronto är inte bara en påminnelse om att den globala ekonomin i dag ser annorlunda än för bara tre år sedan. Samtidigt innebär det en annan grund för hur den globala frågorna kan lösas. Med de 20 största ekonomierna i ledningen för den globala processen får de stora ekonomiernas egenintresse större genomslag än när de mest globala ekonomierna var ledande. Därför inriktas nu diskussionen mer kring bilaterala och regionala handelsavtal snarare än på den globala frihetsordningen.
Direkt hemkommen från Washington och diskussioner kring det transatlantiska samarbetet, bland annat inför G20 mötet i nästa vecka kom jag rakt in i parlamentets diskussion inför samma möte.
Under diskussion kring hur det Transatlantiska samarbetet kan utvecklas och stärkas. I en värld som präglas av många aktörer med regionala och globala ambitioner behövs det Transatlantiska samarbetet som en grund för att stärka demokrati och frihet men också för att säkra en global ekonomi som präglas av öppenhet och fri handel.
Det är något oberäkneligt över rysk politik. Inte ens de länder som skulle kunna vara Rysslands vänner kan man vara vän med. När Ryssland nu stryper gasen till Vitryssland är det ett utslag av att energiproduktionen och handeln med andra länder är underställda utrikespolitiken Putinregimen.