En morgon som började med en diskussion kring den tidigare kommissionären Mario Montis rapport om utvidgningen av den inre marknaden. Han pekar på vikten av att utvidga den och ge den ny dynamik men utgår från sitt resonemang ifrån att det finns ett folkligt motstånd, en marknadströtthet, som han liksom många andra tar för givet. Jag invände mot detta resonemang och pekade på att det snarare finns ett motstånd mot marknadsreformer inom den politiska eliten och i det organisationsliv som regleringar av olika slag har fostrat och gynnat. Det innebär inte att människor måste övertygas om värdet av reformer men vi har goda utgångspunkter från det faktum att det är där marknadsreformer är genomförda som konkurrenskraften och de nya jobben finns, det gäller regionalt inom EU men också inom olika samhällssektorer.
Det som oroar mig är att ju mer avancerad industri och tjänstesektor vi får desto mindre omfattas den av den inre marknaden. Sjukvård, hälsovård, utbildning, forskning, intellektuella rättigheter och konsumenthandel som lätt kan ske över nätet hindras av att våra marknader fortfarande är fragmenterade. Det gäller mer för tjänstesektorn än för industrisektorn som i grunden är en öppen marknad, men i en ekonomi som gradvis blir mer tjänsteekonomi är det en uppenbar nackdel.
Noterar att Svenska Dagbladet redovisar en sifo-undersökning som visar att de rödgröna leder bland unga väljare. Det understryker behovet av en valrörelse som visar att valet handlar om ett vägval inför framtiden, där den rödgröna agendan är den äldsta som finns: regleringar, 1970-talets lösningar och inskränkt provinsialism där samarbetet över gränserna hellre står tillbaka för politikers rätt att styra över vår vardag.