Visbyveckan är den politiska marknaden på gott och ont. Det finns dels den seriösa debatten, dels de många seminarierna kring allt som någon vill lyfta fram och som oftast drunknar och så de desperata försöken att slå igenom.
Till det mest desperata och osmakliga hör Gudrun Schymans PR-försök att bränna pengar. Förutom att hon lyckas få mediauppmärksamhet genom att elda med pengar som ett bål visar hon ett förakt mot alla de människor som behöver dem bättre än vad hon gör, och hon behöver uppenbarligen dem inte alls. Hon hade också kunnat bränna alla de pengar som de rödgrönas skattehöjningar skulle ta ifrån de enskilda hushållen, eller de pengar som hennes eget nya parti vill ta från människorna och ge till politiker som hon själv för att de ska bestämma över dem som betalar skatterna.
Men att hon bränner pengar är på något sätt i linje med den politik som hon alltid har stått för. I alla tider har socialister och kommunister underminerat välstånd och välfärd. På sätt och vis är hennes sedelbrasa en bra påminnelse om de samhällen som blivit fattiga när politiker som hon har styrt. Och då är i sanningens namn 100 000 lite, även om det för människor som får hjälp via Rädda Barnen eller Stadsmissionen hade kunnat vara skillnaden mellan ett drägligare liv och ett fortsatt elände. För den som inte har så mycket att säga blir sedelbränning ett desperat försök att få uppmärksamhet, Osmakligt men karakteristiskt.