Krönika i Menorah (03/2012). Den arabiska våren innebär ett uppbrott från en situation som i decennier präglade inte bara arabvärlden utan också demokratins ställning i… Läs mer »En demokrati måste försvaras – krönika i Menorah
Under dagen kommit till Bryssel från några dagars konferens kring EU- Israel relationer inom ramen för European Friends of Israel som jag är ordförande för.… Läs mer »Europas grannskap
En dag som började med en första diskussion om innehållet i min rapport om radiospektrumpolitiken, som är grunden för den digitala agendan. Först lite tankar… Läs mer »Lagstiftningsarbete, arabisk demokrati och Israel i Europa
I går morse kunde Lars Ohly i radions utfrågning inte svara på vilket land han föredrar: Iran eller Israel. Det ena en av världens mest brutala diktaturer. Det andra en demokrati som oavsett vilka olika uppfattningar man kan ha om dess regerings politik en demokrati med yttrandefrihet, rösträtt och rättstat. Det ena kärnvapenupprustande och det andra hotat av sina grannar. Oavsett vad Ohly anser om hur Israel försvarar sig eller villkoren för ockupationen av Västbanken handlar det om skillnaden mellan demokrati och diktatur, om man ser och förstår denna.
En sen kväll, nå, allting är relativt, hemkommen från Bryssel läser jag på webben Torbjörn Tännsjös artikel i Newsmill om att judar bör ta avstånd. I det här fallet för det han anser att judar har skuld för, nämligen bordningen av Ship to Gaza och de dödsfall som inträffade där. Han är inte ny på banan. Det har i alla tider funnits de som har ansett att judar just därför att de är judar ska ta avstånd och be om ursäkt. Den gamla katolska kyrkan ansåg att det var judar som mördade Jesus, förglömmande att Jesus var jude, och det var judar som var ansvariga för pesten och det var judar som var ansvariga för den stora depressionen och för Tysklands förfall.
Någon vecka har gått sedan den israeliska bordningen av Ships to Gaza. Bilden av tragedin att människor förlorade livet kvarstår, liksom av det faktum att bordningen skedde på internationellt vatten samt att den möttes av mycket starkt och förberett våld. Det syfte som präglat Ships of Gaza framstår heller inte som annorlunda än vad det var, det vill säga skapa en politisk manifestation präglad av hat mot Israel snarare än humanistisk patos.
I debatten om bordningen av skeppen till Gaza försvinner alltför lätt den tragedi som det innebär att nio människor mist livet. Det faktum att det har hänt på internationellt vatten lägger ansvaret extra tungt på den israeliska regeringen.
Det kan inte ursäktas med att de som befann sig ombord på åtminstone en av båtarna gjorde mer än civilt motstånd. Ser man till de videobilder som nu finns på nätet ser man hur de israeliska soldaterna möttes med grovt motstånd vilket i den situationen drev fram ytterligare våld. Det förefaller uppenbart och säger något om expeditionens syfte och inriktning.
Dödsfallen på Ships to Gaza är en tragedi oavsett vilken uppfattning man i övrigt kan ha om fartygskonvojen och dess syften.
Det faller självfallet ett ansvar på dem som i vetskap om att kunna möta våld i någon form likväl har valt att försöka nå igenom israeliska avspärrningar i en del av världen som ständigt står på randen till att vara en krigszon. De har självfallet varit medvetna om att det fanns risker och att operationen kunde leda till våld i någon form. De hade också möjligheten att föra in de förnödenheter de har med sig via andra hamnar, som hade gett möjlighet till den kontroll som israeliska och egyptiska myndigheter bestämt för att förhindra införsel av vapen. De valde en annan väg.