Dödsfallen på Ships to Gaza är en tragedi oavsett vilken uppfattning man i övrigt kan ha om fartygskonvojen och dess syften.
Det faller självfallet ett ansvar på dem som i vetskap om att kunna möta våld i någon form likväl har valt att försöka nå igenom israeliska avspärrningar i en del av världen som ständigt står på randen till att vara en krigszon. De har självfallet varit medvetna om att det fanns risker och att operationen kunde leda till våld i någon form. De hade också möjligheten att föra in de förnödenheter de har med sig via andra hamnar, som hade gett möjlighet till den kontroll som israeliska och egyptiska myndigheter bestämt för att förhindra införsel av vapen. De valde en annan väg.
Men det är ofrånkomligt att ett avgörande ansvar faller på dem som beslutat och genomfört bordningen. Hur och i vilken omfattning måste klargöras för den klarheten finns inte i dag. Det är likväl ett ansvar som den israeliska allmänheten har anledning att få besked om liksom det internationella samfundet. De förlorade liv som världen nu räknar kommer nämligen att drabba det israeliska samhället och Israel.
Uppenbarligen har operationen genomförts på internationellt vatten. Det är ett brott mot internationell rätt och ett ansvar som faller på den israeliska regeringen.
Vad som sedan skett ombord är ännu oklart och än finns allt för lite kunskap annat än att människoliv har förlorats.
Om det är så att det på ett av fartygen soldaterna mötts av yxor och knivar och försök att ta vapnen ifrån dem, eller av skottlossning, har detta startat en eldgivning. Det strider i så fall mot de syften som konvojen har sagt sig stå för och uttalanden om att inte använda våld. Det kan förklara något men likväl kvarstår att den israeliska regeringen genomförde bordningen på internationellt vatten.
Arrangörerna har varit väl medvetna om att man gick mot en konfrontation med israeliska försvarsstyrkor men har förmodligen, och förhoppningsvis, inte räknat med detta resultat. Det är en tragisk paradox att bordningen nu gett dem en propagandaseger som kommer att prägla debatten om Gaza och Israel för lång tid framöver. Det gör inte Hamas till en mer rättfärdig organisation utan fortfarande till samma hatfulla aktör i regionen. Det gör inte hoten mot Israel mindre, snarare begränsas möjligheten att hindra vapen att tillföras området.
Det som är rimligt att kräva är en frihet för människor och förnödenheter att passera in och ut från Gaza men en gräns som fungerar mot vapen. Det måste nu bli det internationella samfundets viktigaste uppgift att bidra till.
Den andra uppgiften är att skapa klarhet kring vad som skedde och vad som hände. Ju snarare det görs desto mindre utrymme blir det för hat och propaganda.
Det gäller även de arrangörer som nu använder sig av händelsen för att agera mot Israel och stärka hatet. Det är osmakligt. De bygger sin propaganda över liv som de själva har varit med om att riskera. De var inte okunniga om att de valde konfrontation kring gränser i en del av världen där politiken snabbt når det väpnade våldets nivåer.
Klarheten kring vad som hände måste också spela roll för hur vi bedömer israeliska aktörers agerande. Det finns ett djupt israeliskt intresse i detta. Det finns nämligen få saker som kommer att påverka det israeliska samhället som detta. Det som nu skett förändrar inget av det enkla faktum att Israel är regionens enda demokrati och rättstat. Just därför måste den nu möta det som har hänt.
Det som nu hänt är ingen triumf för någon annat än hatets krafter. Andra bör se tragedin för just vad den är: förlorade människoliv med det krav på klarhet i ansvar som detta kräver.