Kära läsare,
När detta skrivs börjar en vecka i Bryssel, med utskottsförhör av nominerade kommissionärer och för min del också påbörjan av arbetet med den så kallade bankstrukturlagstiftningen. I Sverige ser vi hur den nya regeringen väljer en utrikespolitik som skyggar iväg från de omedelbara utmaningar vi möter i Europa och som lever upp till gammal socialdemokratisk politik där förutsättningar för frihet och fred spelar mindre roll än symboliska handlingar i namnet av fred.
Löfvenregeringens första steg i utrikespolitiken att erkänna en palestinsk stat är ett uttryck för att man inte har så mycket fokus på det Europa som just nu präglas av ett krig i Ukraina, man väjer till och med för uttrycket och kallar Rysslands politik för destabilisering. Kriget i Ukraina är ett uttryck för en politik som Ryssland riktar mot alla sina grannländer. Påtryckningar, hot om militära insatser, ekonomiska sanktioner och provokationer samtidigt som man fördömer dem som vill värna sig mot dessa.
Den ryska regimen har bestämt uttalat sig mot att länder i dess närhet som Sverige och Finland ska vara med i Nato, eftersom man menar att det är en provokation mot Ryssland. Hur ett starkare försvarssamarbete kan vara en provokation förklarar ryska företrädare, eller deras svenska budskapsbärare, inte. Däremot ser vi hur Ryssland över hela Östersjön ökar sin närvaro till följd av upprustning och genom ett alltmer aggressivt uppträdande. Det har bland annat tagit sig uttryck i ryska flygvapen övat för att kunna angripa svenska mål och agerar provocerande nära gentemot svenskt flyg.
Den ryska påtryckningspolitiken handlar också om att intervenera och agera i andra länders inrikespolitik. Ryska pass till rysktalande minoriteter är ett led i detta. Därför var valresultatet i helgen i Lettland viktigt, det gav starkt stöd till en västvänlig regering som det hette i rapporteringen.
Ukrainas vilja att utveckla handel och samarbete med Europeiska unionen är inte en provokation såvida man inte ser fri handel, demokrati och ökat oberoende till makthavarna i Kreml som en provokation. Det gör Putin men det får inte frihetens och demokratins vänner göra.
Inför dessa utmaningar är klarhet i sak och en reaktion mot dem som undergräver frihetens och fredens förutsättningar viktig. Det är också viktigt att samla Europa till en gemensam styrka och politisk linje. Det gäller också hur vi hanterar och bemöter de många olika utmaningar som islamistisk fundamentalism utgör i hela Mellersta Östern och i Europas södra grannskap. Isis i Syrien och norra Irak, inbördeskriget i Syrien, Libyen, Hamas och Hizbollah i Gaza och i södra Libanon, för att inte nämna allt det som sker i Somalia, Sudan och Södra Sudan, Mali och Nigeria och i den iranska regimens politiska planer. Här måste Europa och USA förmå att skapa en global agenda som värnar om mänsklig värdighet och respekt för människolivet.
Margot Wallström och Stefan Löfven valde istället att gå tillbaka till den gamla tidens socialdemokratiska spår där Palestinakonflikten är den centralt dominerande och där inga krav ställs på palestinska ledares syn på demokrati, rättsstat och fred. Genom att som första initiativ vilja erkänna en palestinsk stat, som inte uppfyller kriterier för att bli erkänd som stat, har den rödgröna regeringen gått vid sidan om europeiskt samarbete, passerat de utmaningar som våra grannländer möter när Ryssland bedriver krig, låtit bli att markera mot Ryssland och konfronterat med övriga EU och med USA om hur fredsprocessen mellan palestinier och Israel ska föras. Den första striden valde Wallström att ta mot USA med budskapet att USA inte bestämmer svensk utrikespolitik.
Det har ingen hävdat men för Wallström var det viktigare att hävda att USA är motpart, i en fråga där landet för övrigt är en drivande part för fredsprocessen, än att Ryssland som driver krig i Europa är ett hot mot europeiska gränser, samtidigt som den nya regeringen förklarat att man inte ska söka Nato-medlemskap, något som Ryssland bestämt är emot. Regeringen Löfven för utrikespolitik baserad på en attityd som formades under Olof Palme, inte utifrån den verklighet vi möter i dag.
Lite ytterligare i denna fråga har jag skrivit om på min blogg samt inför utfrågningen av Federica Mogherini i dag i Aftonbladet. Eu måste visa en enad front mot Ryssland.
Utfrågningarna av kommissionärskandidater är viktiga eftersom de har en avgörande betydelse för kommissionärernas framtida ansvar och om de ska bli accepterade eller ej. Det ska handla om frågan om de kan utföra sitt uppdrag med den kompetens och det oberoende de ska ha men det kommer ibland att handla om politiska motsättningar som förhören inte ska handla om.
I EU-kommissionen ska sitta ledamöter som nomineras av varje medlemsland. Men trots detta riktar sig utfrågningarna ofta emot det land någon kommer ifrån snarare än om kandidatens kompetens. Ibland blir det för socialistgruppen, de gröna och kommunisterna viktigt att agera emot dem som är för marknadsekonomi och fritt företagande. I replikskifte i Göteborgs- Posten med Malin Björk (V) om detta i veckan som var.
Till och med Cecilia Malmström kom att ifrågasättas av de gröna, kommunisterna och socialistgruppen, ytterst på grund av hennes frihandelsvänlighet. Det är många som i neo-nationalistisk anda i dag på olika sätt vill misstänkliggöra fri handel. Så kom Marita Ulvskog att bli en av dem som försökte sätta käppar i hjulet på Malmström för att försvaga hennes ställning. Christofer Fjellner beskriver detta på ett bra sätt.
Malmström blev till slut godkänd av handelsutskottet. Den socialistiske kandidaten till att vara ekonomikommissionär Pierre Moscovici kom att ekonomiska utskottet utsättas för en hård utfrågning på grund av hans göranden och låtanden när Frankrike lät bli att leva upp till stabilitetspaktens krav. Det handlar inte om att han är socialist utan om hur han de facto kommer att försvara stabilitetspakten när han tidigare har aktivt verkat för att försvaga den. Mer om detta skriver jag i Nerikes Allehanda. Misslyckad finansminister blir fel man på plats.
I dag är det förhör av lettiske kandidaten Valdis Dombrovskis. Han kommer säkerligen få en tuff utfrågning av dem som inte gillar reformpolitik utan som hellre föredrar rullande underskott i statsfinanserna. Mot Dombrovskis talar säkerligen det faktum att han lyckades med sin politik och fick tillbaka Lettland i tillväxt och nya jobb. Sådant ogillar den socialistiska gruppen att få höra.
I kväll blir det förhör av Andrus Ansip, framtida ansvarig för den digitala agendan. Jag kommer att fråga honom om hur han ska se till att vi i Europa har den uppkoppling och de hastigheter som gör att vi kan bli centrum för den nya tidens utveckling av digitala tjänster och den digitala ekonomins utveckling. Vikten av en digital inre marknad skriver jag om i dag i Göteborgs-Posten.
I morgon blir det så Jonathan Hill som får ett andra förhör samtidigt med att förhören av finske Jyrki Katainen och lettiske Valdis Dombrovskis prövas mot bakgrund av de svar de tillsammans har lämnat över ansvarsfördelning och inriktning när det gäller både samarbetet med Moscovici och Hill. Det går självfallet inte att acceptera att de rödgröna försöker bekämpa kommissionärskandidater som har gjort bra utfrågningar men som tillhör fel politisk grupp sett ur socialisternas perspektiv.
Viktig är också utfrågningen av Frans Timmermans, som blir vice ordförande med ansvar för att bekämpa överregleringar och byråkrati. Det är en position som bygger på ett krav som jag har fått gehör för att den nya kommissionen skulle ha, en antibyråkratikommissionär. Nu vill jag att arbetet ska bli strukturerar och inte bara välmenande och skrev i går om detta i Uppsala Nya Tidning.
Just frågan om byråkratibekämpning kommer jag också följa upp när jag leder EPP-arbetsgruppen om ekonomisk och social politik på ett sammanträde i Bratislava den 16 november med företrädare för alla medlemsländerna.
Med vänliga hälsningar,
Gunnar
Skicka ett mejl till gunnar.hokmark@ep.europa.eu för att prenumerera på nyhetsbrevet