Margot Wallströms utrikespolitiska prioriteringar som ny utrikesminister angav hon som kvinnor, fred och säkerhet. Det tog inte lång tid innan hon och regeringen Löfven motverkat just detta.
Den lätt luftiga prioriteringen att vara för fred är så på en gång självklar och samtidigt så innehållslös att den inte säger något om den utrikespolitik Sverige behöver. Orden säger inte så mycket om hur Rysslands krig i Ukraina ska hanteras, hur rysk aggression mot sina grannländer och sin närmaste omvärld ska bemötas eller hur Europa ska utveckla en politik för det södra grannskapet där länder faller sönder på grund av islamistisk fundamentalism och på grund av en allt djupare konflikt mellan sunnitiska och shiitiska riktningar. Hur vi ska se på ett alltmer utsatt Östersjöområde eller hur Sverige ska bidra till starkt i EU som står inför en mångfald av utmaningar.
Den första utrikespolitiska markeringen regeringen Löfven gjorde handlade inte om någon av dessa utmaningar, eller om behovet av europeiskt samarbete för att hantera dem, utan om hur Sverige ska gå sin egen väg, i konflikt med övriga EU och mot USA, för att erkänna Palestina som en suverän stat utan att de formella kriterier som vi normalt använder är uppfyllda. Det stärker inte det samarbete som vare sig fredsprocessen behöver eller som Sverige behöver för en utrikespolitik för att bidra till fred, säkerhet, ekonomisk utveckling och kamp mot fattigdom, respekt för mänskliga fri-och rättigheter liksom frihet och demokrati.
Genom Sveriges ensidiga agerande hann Wallström med att på en av sina första dagar som utrikesminister klargöra att fokuseringen på kvinnor, fred och säkerhet inte innebar mer än att det kan förenas med att fundamentalistisk islamism i form av Hamas går fritt från kritik och belönas med ett formellt erkännande, utan motkrav på att verka för fred och säkerhet. Hamas samhällssyn, som handlar om förakt för mänskliga fri- och rättigheter och att förnedra kvinnor som en andra klassens varelse, förenar alla dem som är det främsta hotet mot fred och säkerhet i Mellersta Östern.
Den lätt luftiga definitionen på en ny utrikespolitik; att verka för kvinnor, fred och säkerhet, säger inte så mycket annat än att man låter luftigheten innebära att man bortser från de grundläggande och konkreta krav som verkligheten ställer för att Sverige ska kunna verka för att människor – kvinnor och män- ska få leva i demokrati, frihet, fred och säkerhet.
I Ukraina dödas kvinnor, barn och män genom rysk krigföring samtidigt som Ryssland utövar påtryckningar mot andra länder på ett sätt som saknar varje förankring med internationell rätt. Freden och säkerheten är hotad i vårt Europa av det enkla skälet att regimen Putin inte accepterar Europas gränser, anser sig ha rätt att ingripa i andra länders framtid och är beredd att använda våld och politisk makt för att få sin vilja igenom.
Det är vår förmåga att tillsammans med övriga EU värna Europas gränser, vår vilja att stöda europeiskt samarbete och att förstå att Putin agerar mot det som är fred och säkerhet som en svensk utrikesminister måste kunna tala om och få andra med sig om. Det kräver en förmåga att vilja mer än fred om man ska kunna mobilisera ett enigt Europa som kan dra en gräns för Putin och ett Europa som samarbetar med USA.
I den islamiska staten halshuggs och skjuts barn, kvinnor och män liksom barn och vuxna våldtas, stenas och korsfästs. Europa måste fokusera på ett samarbete som stoppar islamismen. Det kräver ett samarbete inom ramen för EU och med USA.
En avgörande utmaning för både Europa och USA är att under de kommande åren få till stånd ett transatlantiskt handels- och investeringsavtal. Det binder världens största och öppna ekonomier samman, det knyter de viktigaste demokratierna närmare varandra.
Ebolas utveckling kräver ett globalt samarbete där Europa och USA måste ta ledningen.
Kinas ökade makt påverkar inte bara utvecklingen i Asien utan också i Afrika och är fundamentala hot mot demokratisk utveckling. Vi ser det just nu sättas på sin spets i Hongkong men Kinas makt har en långt större inverkan på vår värld.
Rysslands fortsatta utveckling mot demokratins förfall riskerar att sätta en modell som måste motverkas och bekämpas. Irans diktatur är ett hot mot sina egna medborgare och mot regionens stabilitet.
Allt detta kräver en utrikespolitik mer än att bara vilja fred. Det kräver en insikt om hur freden hotas och hur krigets, förtryckets och våldets krafter ska kunna hindras, motas och stoppas. Hoten mot freden och säkerheten måste vi agera emot, inte blunda för, vi måste kunna möta hoten med en politik som lyfter sig över välmenande mål och som ger barn, kvinnor och män möjligheter till frihet, demokrati, mänskliga fri- och rättigheter oavsett vilket kön, vilken etnisk grupp, nationell härkomst eller sexuell läggning man har.
Nu kokade Wallströms politik för kvinnor, fred och säkerhet ner till ett erkännande som uppmuntrar Hamas att fortsätta förtrycket av kvinnor, som blundar för en våldsmentalitet som är det främsta hotet mot regionens fred och säkerhet, och som hotar vår fred och säkerhet vidare än så. Kan man inte dra gränsen mot extremister som ser våld som ett självklart medel för att uppnå hatiska mål, och som bärs upp av förakt för mänskliga fri- och rättigheter, kan man aldrig värna vare sig fred, säkerhet eller alla människors frihet.
En gång var socialdemokratin så fast i sin inre symbolism att man glatt stödde enpartistater och diktaturer, från Kambodjas röda Khmerer, Castros Kuba, revolutionära ledare som föraktade demokratin och Afrikas enpartistater, samtidigt som man blundade för förtrycket av kvinnor och män i Central- och Östeuropa. Kadaffi var en spännande ledare, de iranska aytatollorna byggde demokrati med pedantisk noggranhet och krav på frihet för de baltiska staterna var tokstollerier, på samma sätt som kravet på fria val i Östeuropa avfärdades som ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Så såg socialdemokratisk utrikespolitik ut då.
När Löfven och Wallström nu har gett ordförandeskapet i riksdagens EU-nämnd till en EU-motståndare, gjort inrikespolitiken i EU till en UD-fråga och i sin regeringsdeklaration passerat förbi alla frågor om Europas krig och utveckling, sammanhållningen och samarbetet i EU för att i strid med den gemensamma utrikespolitiken i EU erkänna Palestina är det en återgång till något gammalt. Löfvens regering underminerar Sveriges roll i det euroepiska samarbete vi behöver för att kunna uppnå fred mellan en palestinsk stat och Israel.
Det sällskap Sverige får är de EU-stater som innan de blev medlemmar erkände en palestinsk stat utan krav på att det kräver respekt för Israels gränser och att man suveränt kan styra över hela territoriet. Det finns ingen som kan hävda att den palestinska myndigheten har kontroll över Gazaremsan. Där härskar islamistisk terror som vi behöver bekämpa snarare än erkänna.
Wallström och Löfven har Bulgarien, Tjeckien, Ungern och Rumänien med sig liksom Cypern och Malta. Det beror på en gammal politisk agenda som nu svenska socialdemokrater åter faller för. Erkännandet sker till priset av vårt europeiska samarbete.
Och som en konsekvens av det luftiga målet om att fokusera på kvinnor, fred och säkerhet blir resultatet att Hamas kvinnoförtryck möts med svensk respekt samtidigt som de europeiska kraven på både Gaza och Västbankens palestinier att respektera Israels gränser urholkas. Tomma ord förblir tomma om man inte förmår ge respekten för våra medmänniskor och kraven på fred och säkerhet ett innehåll.
Löfven och Wallström har inom loppet av några dagar hunnit klargöra att man inte bryr sig om Europa och EU så mycket att man vill föra en dialog med andra medlemsstater, inte ser de utmaningar som krig i Europa innebär, att det är USA och inte Ryssland man ska markera emot samt att man inte förmår dra gränser gentemot de totalitära krafter som i dag sliter sönder Mellersta Östern. Det var redan efter en arbetsdag. Fortfarande återstår den första veckan.