EU måste visa enad front mot Ryssland – artikel Aftonbladet

  • av

I dag frågas Federica Mogherini, föreslagen till ny utrikeskommissionär för EU, ut i EU-parlamentet. Hon måste då förklara hur hon ska kunna företräda en konsekvent gemensam utrikespolitik gentemot ett Ryssland som har blivit alltmer aggressivt mot sin omvärld.

Tyvärr har hon i sin aktiva gärning som italiensk utrikesminister förespråkat en samförståndspolitik med regimen Putin. Det går på tvärs emot vad de europeiska ledarna har enat sig om. På besök i Moskva förklarade hon att konflikten mellan Ryssland och Ukraina måste lösas fredligt, vilket ingen förnekar men det utgår från en uppfattning att detta är en konflikt mellan de två länderna, där Ryssland har ett eget intresse i Ukraina och där Ukraina är lika skyldigt till kriget som Ryssland. Det är den ryska politikens bild.

Så är det inte. Ryssland har förnekat Ukraina rätten till att fritt forma sin framtid som nation. Regimen Putin har brutit mot alla internationella avtal och internationell rätt när man invaderat Ukraina samt ockuperat och annekterat Krim. Det är lika allvarligt att Ryssland nu bedriver krig i Ukraina, med reguljära förband liksom med företrädare i form av ryskstödda så kallade separatistgrupper. Ryssland ska utan omsvep respektera andra länders suveränitet. Där om finns inget att förhandla om.

Ukrainas val av ett frihandelsavtal med EU innebär ingen konflikt med Ryssland som kräver förhandlingar de två länderna emellan. Rysslands invasion av Ukraina är inget som leder till att Ryssland har ett veto över Ukrainas framtid. Demokratisk utveckling i Rysslands grannländer är inte en provokation mot Ryssland – även om demokrati och rättsstat ter sig provocerande för Putin.

Det handlar inte bara om att Rysslands krig är ett hot mer allmänt mot den europeiska fredsordningen och respekten för suveräna nationer. Det är också ett hot mot vart och ett av de grannländer som Ryssland nu ställer krav på. En gemensam europeisk säkerhets- och utrikespolitik måste inte bara företräda det gemensamma europeiska gentemot Moskva utan också vart och ett av de länder som nu utsätts för påtryckningar, i det europeiska grannskapet och inom EU.

Det handlar om Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbadjan och Vitryssland men också om utvecklingen i Serbien, Makedonien och Montenegro. Där värnar ryska krafter sina intressen i samklang med den gamla tidens härskande strukturer. Det är ett hot mot Europas frihet och fred.

Det handlar likaså om ett hot mot Polens, Litauens, Lettlands och Estlands självständighet, när dessa länder utsätts för hot om militär aggression, ekonomiska blockader, energipolitisk undergivenhet och politiska påtryckningar där rysktalande grupper sägs vara en skyldighet för Moskva att värna, i strid mot ländernas demokratiska regeringar. Dessa problem har Mogherini inte sett och inte förstått som italiensk utrikesminister.

Nu har hon accepterat att Ryssland inte längre är en strategisk partner. Det återstår att se om hon inför Europaparlamentets utrikesutskott kan visa att hon kan föra en politik som värnar europeiska staters rätt och frihet och som värnar EU:s sammanhållning mot en Putin som hotar europeiska gränser. Få saker är så viktiga för Unionens sammanhållning och för europeisk fred som en stark och gemensam säkerhetspolitik som värnar de länder som nu utsätts för påtryckningar och hot. Få saker är så farliga som att uttrycka förståelse för angriparens angrepp och hot. Mogherini har mycket att förklara om hon ska vinna ett bredare förtroende och inte bara en post som tilldelats henne i ett politiskt maktspel.

Gunnar Hökmark