Kära läsare,
Några saker står ut från veckan som gått. Per Bolunds ord om att han satte tonen för det toppmöte om klimatfrågan president Biden inbjudit till föll lite till marken när det visade sig att han fick vara med vid ett helt annat möte där inte de ursprungligen inbjudna deltog utan endast ett antal mindre länder – ej heller värdnationen. Från att inte ha varit inbjudna alls fick Sverige vara med i ett mindre sidomöte till den stora konferensen.
Det säger något om regeringens iver att ersätta faktiska reformer med symbolpolitik när det gäller klimatfrågan. Om man avvecklar elkraft förhindrar man den omvandling som Sverige och världen behöver. Det är en omvandling som på det stora hela går tvärs emot den politik som miljöpartister och socialdemokrater bedriver, som mer tar fasta på nationella symbolåtgärder – som att stänga Bromma vilket i sig inte påverkar vare sig omfattningen av flyg i Sverige eller i världen utan snarare motverkar en utveckling av klimatsmart flyg. Dessutom undermineras den goda tillgången till el – vilket kräver en snabb utveckling av vår kapacitet att producera fossilfri elkraft – som moderna industrier och trafiksystem kräver.
Om tio viktiga punkter för en modern klimatpolitik skrev jag på min blogg här.
Veckan bjöd också på Riksrevisionens rapport om hur regeringen och Skolverket fuskat med statistiken till den internationella Pisaundersökningen. Det är just ett fusk som snedvred resultaten i syfte att den förda politiken skulle framstå som bättre än den är. Antingen förstod man inte att man fuskade eller så gjorde man det. Det är i grunden lika illa i båda fallen.
Ryssland började i veckan dra tillbaka trupper från Ukrainas gräns. Samtidigt lagrar man vapen och materiel vid gränsen för att snabbt kunna göra om samma styrkeuppbyggnad. Det man ville uppnå med upprustningen och styrkeuppbyggnaden var att visa sin makt och sin beredskap att eskalera kriget i Ukraina. Det är ett budskap till världen, till EU och till USA. Det man framförallt vill uppnå är att hålla igång konflikten inne i Ukraina för att därmed motverka att Ukraina kan bli en del av ett närmare europeiskt samarbete eller Nato. Skulle Ukraina vara med i Nato kan nämligen Ryssland inte längre syssla med militära operationer för att underminera Ukraina.
Det är det hotet som Putinregimen ser i ett eventuellt Nato-medlemskap. Det motsvarande gäller för Sverige. Ett svenskt medlemskap i Nato hotar inte Ryssland men däremot Rysslands möjligheter att med militär övermakt hota för att få sin vilja fram. När Sveriges utrikesminister Ann Linde nyligen i Sveriges riksdag hävdade den ryska motviljan mot ett svenskt medlemskap i Nato som ett argument mot medlemskap lät hon ryska intressen styra över svensk säkerhetspolitik. I Ukraina ser vi att ensamhet inte ger säkerhet och att gemenskap är ett hot mot den som vill påtvinga andra sin makt. Något borde svenska socialdemokrater lära av detta.
Kremls påtagliga aggressioner inte bara mot Ukraina utan gentemot väst har under den senaste tiden varit tydliga. Detta innebär ett allt svårare regionalt säkerhetsläge, något som påverkar Sverige i högsta grad. Det betyder att vi måste ställa krav på att EU agerar starkt och samordnat mot de ryska hoten men även stärka det inhemska försvaret, vilket jag skriver om i Altinget.
I en instabil geopolitisk verklighet är det viktigare än någonsin för den fria världen att hålla samman. Om detta skriver jag i Euractiv. Såväl EU som USA har ett ansvar att etablera en ny transatlantisk agenda, där handel, försvar och klimat står i fokus. Därmed kan man också stå upp mot stater som Ryssland och Kina – aktörer som hotar att underminera global frihet och demokrati.
Den minst sagt spektakulära intervjun med kinesiska ambassadören Gui Congyou visar än en gång att Kina inte är ett land som alla andra. Det är inte minst en utmaning för världsekonomin. EU bör därför tillsammans med USA forma ett globalt samarbete där lösningen inte är att isolera eller diskriminera Kina, utan att sätta tydliga gränser som klargör att Kina inte tillåts använda sin ekonomi för att hota andra länders frihet och säkerhet. Om detta skriver jag i Norrbottens-Kuriren, såväl som i Hallandsposten.
I övrigt imponerar inte utrikesminister Ann Linde när hon i en riksdagsdebatt för en tid sedan ställde sig bakom den georgiska regeringens häktning av oppositionsledaren Nika Melia. När hon tidigare i år besökte Tbilisi lät hon dessutom bli att samtala med oppositionen. Georgien är ett land som sedan den ryska invasionen 2008 drivits i en alltmer auktoritär riktning. Det är därför skamligt från Lindes sida och det är dåligt för Georgien att dess regering försvaras av Sveriges utrikesminister när den fortsatt underminerar demokrati och rättsstat, vilket jag skriver i Nerikes Allehanda.
Ja, i morgon första maj. Första maj har med sina röda flaggor kommit att bli en påminnelse om de regimer som genomförde socialismen och firade första maj fullt ut. För halva Europa är de röda flaggorna en symbol för årtionden av förtryck. Inte så mycket att fira, allra minst för ett politiskt parti som attackerade kraven på fria val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet” och som nekade till att de baltiska staterna var ockuperade, men hyllade Castros revolution. Socialdemokraternas tystnad eller passivitet gentemot diktaturerna i öst förtjänar en särskild Östeuropa-kommission.
Om detta skrev jag för en tid sedan i Dagens Nyheter.
I Sverige kommer demonstrationerna sannolikt handla om höjda skatter, förbud mot att människor själva ska få välja i välfärden och tesen om att den svenska coronahanteringens brister är alla andras fel än regeringens och att vi därför behöver stat som utvidgar sitt styre till näringsliv och ekonomi. Så lockande är inte det men det har å andra sidan aldrig de röda fanorna varit heller. Allra minst för dem som fick leva under dem,
Ha en trevlig Valborg och en glad första maj, nu kommer våren i flera bemärkelser!
Hälsningar,
Gunnar