Den globala ekonomin står i dag inför många bekymmer. Pandemin och slutenhet i dess kölvatten är ett av dem. Men på lång sikt finns ingen större utmaning än den kinesiska diktaturen. Den kinesiska ekonomins framgång är en unik historia. Att landet på bara några decennier lyckats resa sig ur fattigdom och bli en global stormakt är visserligen en framgångssaga. Det finns dock en baksida.
Under de senaste fyrtio åren har man gjort den ekonomiska framgången till en bas för en allt mer aggressiv utrikespolitik och växande militär förmåga. De militära ambitionerna är i första hand regionala, medan den ekonomiska makten har under diktaturens logik gett globala ambitioner.
Kina hotar kritiker som uppmärksammar regimens förtryck, uppmanar till bojkott av varor och handel, hotar med repressalier om man inte köper rätt produkter, samt bedriver inflytandepolitik, ibland med hjälp av kinesiska medborgare i andra länder.
Vidare finansierar man universitet och ställer krav på undervisningen, genomför avancerat industrispionage och underrättelsearbete mot företag och forskning världen över, samt genomför omfattande cyberattacker och hackning. Samtidigt investerar man i strategisk infrastruktur och i uppköp av företag – allt för att skapa kontroll och tillgång till strategisk forskning.
Den fria världens länder har fortfarande ett ekonomiskt övertag som har avgörande politisk betydelse. Med över 55 biljoner dollar är man väsentligt större än Kina. Var för sig blir länderna utsatta för kinesisk påtryckningspolitik, men tillsammans är den fria världens marknader viktigare för Kina än tvärtom.
EU bör därför tillsammans med USA forma ett globalt samarbete där man tillsammans sätter tydliga gränser som klargör att Kina inte tillåts använda sin ekonomi för att hota andra länders frihet och säkerhet.
Såvida inte den kommunistiska regimen låter företag och näringsliv utvecklas oberoende måste den finna sig i att kinesiska investeringar granskas utifrån de säkerhetspolitiska hot de kan utgöra mot fria länder. Frihandel förutsätter fria samhällen. Då kan det inte vara fritt fram för statligt drivna investeringar som innebär säkerhetspolitiska risker. Kina ska inte isoleras eller diskrimineras, däremot måste regimen acceptera de gemensamma spelreglerna.
För att den globala ekonomin ska klara utmaningen som är den kinesiska regimen under de kommande decennierna måste den fria världens länder samarbeta. Det är fullständigt avgörande. Ensam är aldrig stark, men tillsammans kan vi se till att frihetens villkor blir vår ledstjärna.