Debatten om klimatfrågan präglas av undergångsstämningar och domedagsprofetior, ibland av en tävling i undergångens konsekvenser. Allt för ofta har de gemensamt att de kräver en underkastelse av våra liv eller samhällssystem.
Det leder också till en ensidig politisk diskussion, även bland dem som säger sig bevaka klimatfrågan – särskilt dem som sitter fast i det statiska tänkande som präglar MP och vänsterrörelsen. Med tanke på att vänsterpolitik aldrig lett till dynamisk utveckling och bättre miljö är det tragiskt och enkelspårigt.
Det leder också till ett ständigt upprepande av symbolpolitik av nationellt inskränkt slag eller sektoriellt tänkande som på sin höjd har marginell påverkan på den globala klimatutvecklingen – eller ingen alls. Nationellt eftersom man bara ser till utsläppen i Sverige och inte hur åtgärder påverkar de globala utsläppen. Sektoriellt eftersom man bara ser till en samhällssektor och inte till hur samhället i sig utvecklas. Subventioner av elcyklar, plastpåseskatten, stoppet av Preem, avvecklingen av kärnkraft, flygskatt eller nedläggningen av Bromma flygfält är alla exempel på förvirrade slag i luften som antingen motverkar sina syften eller som har marginell effekt.
Stoppet av Preems raffinaderi i Sverige leder sannolikt till större globala utsläpp när motsvarande verksamhet läggs någonstans där förmågan och viljan till klimatsmart verksamhet är mindre.
Avvecklingen av kärnkraft minskar kapaciteten för produktion av el och förutsättningarna för fossilfri produktion, liksom övergången till elbaserade transporter och kommunikationer. Dessutom leder den till import av kolproducerad kraft samt än värre till minskad export av el som kan ersätta fossil kraftproduktion i våra grannländer.
Flygskatt och nedläggning av Bromma leder inte till mindre utsläpp utan till sämre flygkommunikationer, vilket motverkar Sveriges förmåga att vara ledande när det gäller teknisk omvandling och den konkurrenskraft det förutsätter. Flygskatt gör det dyrare att flyga, men ger inte färre avgångar. Nedläggningen av Bromma ger överflyttning till Arlanda, men motverkar utvecklingen av svenskt inrikesflyg mot klimatsmarta lösningar.
Plastpåseskatten leder inte till minskade utsläpp av koldioxid, men ger mer produktion av förpackningar som har en klimatmässigt tyngre produktion.
Det finns några grundläggande förutsättningar som borde prägla en modern klimatpolitik:
För det första krävs en global utveckling som gör att fossila bränslen världen över stannar i marken. Det är bara möjligt genom en teknisk och ekonomisk utveckling som gör fossila bränslen olönsamma och omoderna jämfört med icke-fossila energislag. Detta kräver en teknisk och ekonomisk utveckling världen över.
För det andra måste en sådan utveckling bygga på handel och att fattiga länder genom transporter och en öppen ekonomi kan exportera och importera så att deras välstånd och förmåga växer.
För det tredje är olika mål som sätts viktiga men inte avgörande, eftersom det som är avgörande är att målen kan uppnås. De kan bara uppnås genom en utveckling av teknik, vetenskap och ekonomi. Man kan sätta målet 30%, 55% – eller varför inte 100% – men det blir 0% om man inte utvecklar den globala ekonomin och det moderna samhället. De som tror att mål som sätts vid internationella konferenser räddar världen glömmer att det egentligen är mänsklig handling och utveckling som räddar världen.
För det fjärde är det meningslöst att tänka nationellt. Varje land ska bidra så mycket som möjligt men det som räknas är hur de globala utsläppen påverkas, inte de nationella. Politiska åtgärder som leder till att energiintensiv produktion flyttar till andra länder påverkar utsläppen lika lite som det gynnar den ekonomiska utveckling som är en förutsättning för att Sverige ska kunna vara ledande och sätta ett mönster.
För det femte är det inte främst de minskade utsläppen i Sverige som har en global betydelse utan den tekniska utveckling i Sverige som visar att man kan minska utsläppen överallt. En koldioxidfri stålproduktion i Sverige minskar Sveriges utsläpp, men en framgångsrik lansering av den kan påverka hela världens stålindustri och utsläpp. Det är bara om Sverige kan vara konkurrenskraftigt som samhälle och ekonomi som vi kan uppnå detta. En politik som inskränkt tror sig minska utsläppen genom att lägga ner Bromma eller svenskt inrikesflyg gör det svårare för hela Sverige att leva, samt underminerar Sveriges möjligheter att leda genom föredöme och konkurrenskraft.
Motsvarande gäller bilindustri och utvecklingen av transportsektorn, produktionen av järnmalm eller tillverkningen av batterier, liksom ökad elektrifiering i sin helhet. Kan inte hela Sverige leva och utvecklas med konkurrenskraft så kommer svenska minskningar av utsläpp stanna vid de svenska och dessutom stoppa utvecklingen av ny teknik.
För det sjätte är det inte meningsfullt att bedöma olika sektorer mot varandra utifrån hur stora utsläppen är där. Det avgörande är istället hur vårt samhälle i sin helhet fungerar. Det finns ingen anledning att känna flygskam eller att framställa stål- och cementindustri som klimatbovar medan redaktionellt arbete på en tidning, konsultverksamhet eller sjukvård framställs som koldioxidfria. Så länge vi behöver stål för att bygga broar eller medicinska instrument, cement för att bygga hus och asfalt för vägar så kommer vi behöva sådan produktion, för att skribenter ska ha någonstans att hålla hus, för att sjukvården ska kunna rädda liv och för att vårt samhälle ska fungera. Det som räknas är hur mycket mer klimatsmart man kan göra verksamheter. SSAB, Northvolt och H2 Green Steel är inte miljöbovar genom sin produktion, utan bidrar till att rädda klimatet långt mer än skrivande tyckare. Vissa verksamheter innebär större koldioxidutsläpp än andra, ju mer man kan förändra dem desto bättre.
För det sjunde förutsätter en global utveckling mot mindre fossila utsläpp en global utveckling där alla ekonomier kan utvecklas. De som tror att produktion, handel, export, import, transporter och kommunikationer motverkar den global omvandlingen tänker sig bara en omvandling mot fattigdom och stagnation. Om länderna i Afrika, Asien och Latinamerika inte kan exportera sig till välstånd, och inte kan importera för att göra välståndet möjligt och reellt kommer de inte kunna utveckla sig från den fattigdom och det armod som är deras främsta hot. Detta gör dem än mer exponerade för klimatförändringarnas konsekvenser och de kommer stå kvar i det fossila beroende som driver klimatförändringarna. Det är genom frihandel, konkurrens och transporter som vi utvecklar nya teknologier, nya tjänster och nya former för kommunikation. Inte genom att låta fattiga länder stagnera.
För det åttonde är det den tekniska utvecklingen som är avgörande för att fossila bränslen ska stanna under jorden, men också för att fossila utsläpp ska kunna hanteras. Det handlar om CO2-lagring, elektrifiering av flyg, bilar och landsvägstransporter liksom tåg och kommande generationer av snabba kommunikationer. Solceller och solenergin kommer att utvecklas, men kräver efterfrågan, handel och köpkraft och omfattande investeringar. Vätekraft och fissions- liksom fusionskraft förändrar radikalt den framtida energiförsörjningen. De sker inte genom nedläggning och skambeläggning utan genom uppfinningar, innovationer och investeringar. Det är bara i en öppen och växande global ekonomi som tillväxten kan ta former som är klimatsmarta istället för gammaldags.
För det nionde är globaliseringen vår vän i denna fråga. Det är nämligen den snabba förmågan att sprida utvecklingen världen över som är avgörande. Internet och mobiltelefoner har förändrat världen radikalt – och globalt. Motsvarande kommer att ske när nya teknologier introduceras i gamla eller nya industrier. De stora genombrotten kommer att kräva storskalig utveckling för att bli faktorer som omvandlar samhället och inte bara förblir nyheter. Globaliseringen är vår vän inte bara genom att den snabbt sprider kunskap, förmåga och gemensamma standarder utan också för att den skapar gemensamma förutsättningar för tekniken världen över.
För det tionde är det människan som är den centrala aktören i klimatfrågan. Det är människan som ger vår planet en mening, en civilisation och en vetenskaplig utveckling som i sin tur skapar en lång rad andra förutsättningar för miljön, för mänskligheten och för den värld vi lever i. De grumliga tankar som menar att en global despoti är räddningen förenas alla av att de relativiserar människovärdet, ser den påtvingade fattigdomen som den enda räddningen och människor som problemet. Det är i själva verket demokratin, det öppna samhället, marknadsekonomin och den globala öppenheten som är nyckeln till att möta klimathotet. Den snabba utvecklingen av vaccin mot covid-19 är ett exempel på hur globaliseringen både mobiliserar och snabbar upp viktiga processer.
Diktatorer som förtrycker oönskade kunskaper, som inte tillåter mångfald, som vill stoppa utvecklingen och som fruktar friheten och de framsteg människor gör är det största hotet vi idag ser. Inte räddningen. Det är erbarmligt att Miljöpartiet inte markerat mot dem av sina företrädare som nämnt den globala despotin som räddningen och människor som problemet.
Men det är vare sig fattigdom, förtryck eller förakt för människan som är vägen till att rädda människans planet. Istället är det människor som fritt söker nya vägar och ständigt tvingar makten att genom demokratiska medel välja de vägar som ger framgång.