Hösten har börjat med viss bestämdhet när det gäller arbete och möten, men mer tveksamt när det gäller väder. Fortfarande råder en sensommarkänsla som tyvärr nog går mot sitt slut.
Under veckan som kommer högtidlighålls i Sveriges riksdag de baltiska ländernas trettio år av återupprättad självständighet. De baltiska parlamentens talmän är inbjudna på seminarium och övrigt högtidlighållande av de relationer som vuxit fram med våra fria och självständiga grannar. Deras frihet kom av en fredlig revolution, men utvecklingen mot stabila demokratiska stater i hjärtat av Europa är en annan fredlig revolution. För Sveriges del har den inneburit att vi fått tre demokratiska nationer till grannar på andra sidan Östersjön.
För min del innebär det bland annat deltagande i ett seminarium i riksdagen, där den baltiska frigörelsen, och Måndagsrörelsen diskuteras. Jag kommer även, tillsammans med de tre talmännen, delta i en diskussion om det Europa vi formar och vår tids arbete för frihet och demokrati. Blickar vi mot Belarus och Ryssland ser vi hur demokratin förtrycks och hur förtrycket där är ett hot mot andra länders demokrati och suveränitet. På torsdag den 16 september klockan 15.00 deltar vi också i ett ”måndagsmöte”, för att både påminna om det som var när vi i Sverige stödde frihetskampen, men också om de utmaningar som nu står framför oss. Alla kan delta och mer information finns här.
Kvällen innan, på onsdagen den 15 september kl. 17.30 lanseras min bok ”Måndagar för frihet”. I samband med lanseringen anordnas ett seminarium. Anmälan sker här.
Ett tema i boken är hur vi i balternas frigörelsekamp såg att även den mäktigaste diktatur kan falla när de som kämpar för demokrati och frihet är uthålliga och känner omvärldens stöd. Det gäller även i vår tid. På årsdagen av de 76 måndagsmötet den 26 augusti – då vi på Norrmalmstorg kunde berätta om Estlands och Lettlands självständighetsförklaringar – Litauen hade redan förklarat sin den 11 mars 1990 – skrev jag om i Svenska Dagbladet.
Ett närliggande tema skrev jag om i Norrköpings Tidningar, om hur demokratin aldrig får relativiseras.
Ett uttryck för hur viktigt det är att värna friheten är den utveckling vi ser i Afghanistan. De som hävdat att kriget inte gick att vinna fick fel när talibanerna nu vann det, genom att den fria världen gav upp. Det får geopolitiska konsekvenser och stärker totalitära riktningar världen över. I Expressen kommenterade jag dem som hävdat att insatsen var fel.
För min del har debatten om valfrihet i skolan blivit en viktig fråga, när socialister av olika slag ifrågasätter rätten att välja skola, eller de skolor som elever och föräldrar väljer. Det har på ett cyniskt sätt blivit en socialdemokratisk strategi att hetsa mot det som kallas ”marknadsskolan”, som är deras hånfullhet mot om rätten att få välja skola. Det är statens makt över elever de värnar om, inte elevernas rätt till bästa möjliga skola. Detta skrev jag om i Dagens Nyheter för en tid sedan.
På motsvarande tema svarade jag tankesmedjan Balans, som lever i tron att allt redan är i den enda rätta balansen och att alla verksamheter kan bli bättre om man låter de olika metoderna för att driva verksamheter utvecklas.
Under veckan som gick hade jag glädjen att få vara i Vilnius för att där medverka vid en ceremoni i det litauiska parlamentet, över det stöd som Måndagsrörelsen gav självständighetskampen. Det gav möjligheter att träffa både gamle vännen Vytautas Landsbergis och den yngre vännen sonsonen Gabrielius Landsbergis, samt den belarusiska oppositionens ledare Sviatlana Tsikhanouskaya som har sin bas i Vilnius, vilket gäller även Aleksej Navalnyjs organisation. Vilnius och Litauen har kommit att bli ett land mitt i kampen för frihet, både vad gäller stöd till oppositionen i Belarus och i Ryssland, liksom vad gäller att stå upp mot den kinesiska statens anspråk på undergivenhet.
I frågan om hur Kina försöker skrämma till tystnad presenterade Frivärld en rapport om hur den kinesiska ambassaden med hotbrev och samtal försöker domptera det fria ordet. Rapporten finns här och den artikel som Patrik Oksanen, Emanuel Örtengren och undertecknad publicerade på DN Debatt finns här.
I dag öppnar riksdagen med en regeringsförklaring från den statsminister som har skjutit alla stora problem framför sig. En av Europas högsta arbetslöshet i stället för den utlovade lägsta, skenande kriminalitet med dödsskjutningar som ett dagligt inslag i nyhetsförmedlingen, en klimatpolitik som är kontraproduktiv och leder till ökade utsläpp med skogspolitik, gruvpolitik och energipolitik samt cementbrist som hotar inte bara omvandlingen av vårt samhälle utan också vår industri. En låt-gå mentalitet som fördjupat klyftor i vårt samhälle, segregation och utanförskap, som lett till passivitet i krishantering i allt från pandemin till hanteringen av lokalanställd personal i Afghanistan och en skola som tillåts år efter år ge dess elever en utbildning som inte håller måttet. En utrikespolitik präglad av passivitet och alltför ofta tysthet. En säkerhetspolitik som blickar tillbaka till andra tider. Det finns anledning att återkomma även till detta.
Vi hörs,
Gunnar