Demokratin får aldrig relativiseras

Publicerat av Staben den

Demokratin hotas både av dem som ser den som ett hinder för den egna makten och de som inte förstår demokratins gränser. De sistnämnda utgör kanske det farligaste hotet, eftersom det inte är öppet utan dolt i ord och omskrivningar. 

Inom miljörörelsen reses ibland tanken på en global despoti för att möta klimatkrisen. Men det är en uppfattning som ytterst handlar om likgiltighet inför våra mest fundamentala värden. Det är dessutom en uppseendeväckande okunnighet om despotiernas arrogans mot natur, människor och utveckling. 

I den utrikespolitiska debatten finns alltför ofta ett överseende med kränkningar av mänskliga rättigheter i tron att det är ett sätt att respektera andras kultur och att kritik är en form av kolonialism. Men despoti är inte kultur, utan övergrepp satta i system. Det kanske värsta exemplet på detta i modern tid är när den socialdemokratiska regeringens kvinnliga statsråd och medarbetare vid besöket i Iran bar slöja, som är ett uttryck för regimens förtryck av kvinnor. Att legitimera det var ett svek mot Irans kvinnor och kampen för mänskliga fri- och rättigheter. 

Föreställningen att vi ska stå tysta eftersom det handlar om respekt för andras kultur är fel. Det har aldrig hänt att en person som dömts, fängslats eller avrättats för sin religion, politiska uppfattning eller sexualitet accepterar det som en konsekvens av en kulturell tradition. För den personen är mänskliga rättigheter inte kolonialism, utan en nödvändig del av ett samhälle som bevarar människans värdighet.

Alltför ofta hyllas diktaturer för sin ”stabilitet” eller förmåga att ”fatta snabba beslut” också av demokrater utan att de tänker på att allt detta köps till priset av allt som ett öppet samhälle kan erbjuda. Dynamik, utveckling, välstånd och respekt för människovärdet. 

Makthavare som tjusas av tanken att snabbt kunna komma till skott glömmer att husen som plötsligt ska byggas kanske aldrig byggs, eller är av så dålig kvalitet att de måste rivas efter bara något år. Andra som beundrar hårda tag för att bekämpa en pandemi reflekterar inte över varför den bröt ut och spred sig i ett samhälle som kväste och tystade ner negativ information. 

I media hör vi ibland nyhetsrapporteringar om val i diktaturer och hur diktatorer kallas för folkvalda. Ett sådant exempel var när Aliaksandr Lukasjenka ”vann” valet i Belarus 2020, genom att systematiskt censurera och fängsla oppositionella. Med rubriker som ”Tippad vinnare” eller ”Lukasjenka vann valet” skapades en föreställning om att det belarusiska valet var demokratiskt och att oppositionen faktiskt kunde vinna. 

Demokrater världen över måste därmed bli mer medvetna om diktaturens särart och att den i grunden aldrig kan reformera sig själv. I stället bör all energi läggas på att avslöja dess idéer. Därför ska vi aldrig tro att diktaturens företrädare är som vi. 

Vi ska inte spela med i diktaturens språkbruk, dess schabloner eller dess förtryck. Erkännandet av Palestina, flirten med diktaturregimer i kampanjen för platsen i Säkerhetsrådet, slöjbesöket i Iran, attackerna mot den enda demokratin i Mellanöstern parallellt med bistånd som finansierar terrororganisationer och antisemitism är några exempel på hur svenska makthavare böjt sig för despoternas nycker. 

Det är i bästa fall naivt och i värsta fall skadligt för vår egna frihet. Ska vi kunna försvara oss mot deras försök att underminera vår demokrati måste vi vara tydliga med att vi vet vad de gör. Demokratin försvaras genom att stå fast vid dess gränser, var den än hotas.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.