Hoppa till innehåll

Vill man värna sociala plattformars frihet bör man respektera deras egna regler – och medverka till att de själva respekterar dem

För någon dag sedan reagerade jag mot dem som ansåg att demokratin och yttrandefriheten undergrävs för att Twitter inte tillät Trump att fortsatt fara ut med osanningar som är av den formen att de aktivt undergräver den amerikanska demokratin och som vi såg ledde till en stormning av kongressen. Till saken hör att alla de påståenden ur luften som Trump använt sig av har avvisats av domstolar, valinstitutioner och ansvariga valförrättare – oavsett partifärg. Det fanns ingen grund för dem annat än i Trumps föreställningsvärld som inte kunde acceptera ett nederlag. 

Jag skrev följande: ”Att Twitter och Fb stängt av en person som genom sin position har unika förutsättningar att vålla skada för demokratin, andra människor samt politisk och social stabilitet kan vara klokt eller oklokt men det stör mig inte och kräver inte något som gör regel av undantaget,”

Detta var inte ett inlägg i frågan om huruvida vi ska ha lagstiftning som reglerar vad som ska gälla för samtal och debatt på sociala media eller ej. En viktig poäng var just att jag inte hade någon uppfattning om det var klokt eller oklokt och att jag oavsett vad inte ansåg att Trump som unikt exempel innebär man nu måste etablera ett regelsystem. 

Ett offentligt regelsystem skulle nämligen, oavsett hur man utformar det, få långt större konsekvenser för friheten på sociala media. Den reaktion som jag fått av hatets krafter visar att det samtalsklimat vi har, och den föreställningsvärld som frodas när människor bara läser sina egna likasinnades föreställningar, understryker hur svårt det vore att etablera regler utan att stänga ute många fler. Oförskämdheterna, föraktet och hatet blir till en spegelbild av avsändarna. 

Uppenbarligen finns också en betydande missuppfattning om vad yttrandefrihet och tryckfrihet är. Trump har på inget sätt fråntagits sin yttrandefrihet, som vi sett och hört. Han har dessutom all rätt att uttrycka sig fritt i tryck och i media, som vi också sett. Yttrandefrihet innebär däremot inte någon skyldighet för Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Bulletin, New York Times eller sociala plattformar att publicera vad den enskilde vill publicera. 

Rätten att yttra sig och att argumentera finns oavsett om en enskild aktör väljer att inte publicera. Det är därför vi har pressfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.   

Liksom tidningar har sina egna regler och lyder under den tryckfrihetslagstiftning som gäller i olika länder gäller också regler för sociala plattformar. Framförallt har de rätt att ha sina egna regler. Denna frihet och denna skyldighet verkar inte gillas av dem som anser att Trump ska få använda andras plattformar och medier som han vill, i tron att det är yttrandefrihet. Men det handlar likväl om en viktig fråga. 

Antingen anser man att sociala medier ska ta något ansvar för vad som sägs där eller så anser man att det inte ska ske. Om man anser att sociala medier ska ta ansvar anser man också att sociala medier bör göra något med de personer som upprepade gånger går över de gränser som dessa medier själva har uppställt. 

Det är faktiskt deras rättighet och skyldighet, liksom att det är en tidnings rättighet att avgöra vad som ska publiceras. Det är, än en gång,  därför vi har en pressfrihet, för att det ska finnas en mångfald som gör det möjligt att presentera olika uppfattningar och åsikter utan att vara beroende till enskilda makthavare. Mångfalden ger mängder av möjligheter att publicera sig i ett fritt samhälle. Men det finns inget tvång för enskilda att publicera vad andra vill i deras tidningar eller på deras sociala plattformar. Det är en annan del av det fria samhällets karaktär. 

Den som hävdar att Trump, som har tillgång till att kommunicera genom all världens Tv-kanaler och vid pressträffar i Vita Huset, har förlorat sin yttrandefrihet genom att bli avstängd från Twitter har missuppfattat vad den handlar om och bortser från att pressfriheten syfte just är att erbjuda så många kanaler att ingen enskilds uppfattning avgör vad som kan publiceras. 

Om man menar att en person som genom sin position kan uppbåda en revolt, ett uppror, en kupp eller en stormning av en folkvald församling, med våld som syfte, och som upprepade gånger har brutit mot de regler som den sociala plattformen har, inte ska drabbas av några konsekvenser i sociala media bör man säga det. Det är inte samma sak som att godtyckligt stänga av personer från twitter bara för att man ogillar deras uppfattningar, det är heller inte samma sak som att stänga av postutdelningen för politiska partier som någon har liknat det vid. 

Det är däremot sannolikt att företag som delar ut post skulle dra öronen åt sig om en enskild aktör systematiskt använde sig av dem för att i strid med deras egna regler och svensk lag distribuera barnporr, förtal av enskilda, vapen eller narkotika.  

Om man däremot anser att privata aktörer har rätt att sätta upp sina regler eller att gränser och 

regler i ett mänskligt samhälle och i en demokrati måste respekteras, kan man inte samtidigt hävda att sociala media ska få användas fritt för uppvigling till revolt för att kasta demokratin över ända. 

Många har påpekat, på god grund, att det blir en paradox om diktaturer som den iranska eller despoter som Putin fortsatt kan twittra. Det ligger mycket i det. 

Det är en paradox som i första hand Twitter, Facebook och andra sociala media bör hantera. Möjligtvis kan man hävda att det oavsett vilka regler vi vill ha är en unik händelse att statschefen i en demokrati manar till uppror mot de folkvalda och mot det valresultat som han förlorat. Det går utanför de flesta regelsystemen och är det som gett upphov till avstängningen. Men det är helt klart en paradox att diktatorer av det värsta slag kan använda sociala media som de vill. Det är oklart om de som påpekar denna paradox menar att fler bör avstängas eller om de menar att bara för att diktatorer i en diktatur beter sig som diktatorer så ska inte Trump som manar till uppror mot demokratins valresultat inte avstängas när han uppviglar till våld. 

Frågan som dyker upp för dem som inte vill att Facebook och Twitter ska ta ett eget ansvar är hur ett offentligt regelsystem ska se ut.  Det är sannerligen inte okomplicerat, inte minst eftersom i stort sett alla diktaturregimer har önskat ett regelsystem för Internet och sociala media som gör det möjligt att på deras villkor stänga ner. 

Det blir heller inte lättare av att både Twitter och Facebook liksom andra sociala media har visat sig ha standarder och regler som i sin tillämpning visat sig absurda. Att stänga ner ett inlägg som handlar om terrorism bara för att det visas bilder på terroroffer är befängt, liksom regler om nakenhet eller formuleringar som tar allvar på ironi. Så det är en svår fråga när vi börjar diskutera hur ett regelsystem skulle kunna vara utformat. Det finns en tendens att alla vill ha regler tills de får dem. 

Sannolikt är den viktigaste åtgärden att nå en form av överklagandeprocess där den sociala plattformens regler blir utgångspunkten för en rättvis behandling av dem som går över gränsen. De regler som den sociala plattformen har bör vara tydligt och offentligt redovisade så att transparens råder. Det kan i det sammanhanget diskuteras hur man ska hantera mängden av anonyma konton som i en stor del av fallen döljer påverkansoperationer, människor som vill förtala eller inte stå för sina inlägg men som också består av dem som på goda grunder har skäl för att inte stå med sitt namn. Det kan gälla dem som har befattningar där deras uppfattningar och debatterande kan vara besvärligt eller det kan vara dissidenter i en diktatur. Vill man ha regler, och det vill uppenbarligen många, så får man inte generalisera bara utifrån det man ogillar utan måste också ta hänsyn till det som man måste respektera. 

En lagstiftning och ett regelsystem som fokuserar på hur den enskildes rätt kan hanteras är att föredra om man vill värna de sociala plattformarnas frihet och den unika möjlighet de ger för fri diskussion och nyhetsförmedling, även om de också ger unika möjligheter för förtal, hat och lögner. 

Ett offentligt regelsystem, formulerat av politiker, kommer nämligen att formuleras av politiker i olika länder. Då får vi ett ryskt, ett iranskt, kinesiskt och kanske ett europeiskt. Förutom att diktaturer redan i dag stänger ner när de vill och förföljer oliktänkande skulle ett regelsystem gå maktens ärenden i en ännu högre grad. 

Även i demokratier skulle gränsdragningsproblemen bli stora. Ett europeiskt eller svenskt regelsystem skulle rimligtvis följa europeiska standarder för yttrandefrihet och tryckfrihet. En lång rad av de olika kommentarer som jag fått för min tweet skulle sannolikt inte passera systemets gränsdragningar, men det är mer komplicerat än så. Om vi säger att diktatorer inte ska få twittra, vad säger vi då om dem som tycker som dem? Hur påverkar det kommunisters, fascisters och nazisters rätt att yttra sig? Och hur tolkar man finmaskiga regler i offentlig lagstiftning i de enskilda fallen? 

Den ryska motståndsmannen Aleksej Navalnyj, som den ryska regimen försökt mörda, hävdade i ett klokt och respektabelt resonemang att det var fel att stänga av Trump eftersom han pekade på att Putin ändå får twittra, inte minst förstuckna dödshot, samtidigt som att stänga av är just det Putin skulle vilja göra med honom. 

Och det är sant att det är en paradox att Trump stängs av men inte Putin, om man inte ser till sammanhanget som i det här fallet är uppenbart. Men den paradox som finns är i det närmaste olösbar om man vill att sociala plattformar ska vara öppna för alla och inte fungera med ett pågående publicistiskt ansvar som om de vore tidningar.  

Det problemet löser man inte så lätt med en svensk, europeisk eller amerikansk lagstiftning, i syfte att styra de stora jättarnas sociala medier. Då blir det väldigt många som kommer stängas av och det blir än fler gränsdragningar som blir väldigt svåra att avgöra, om man inte har regler som tillåter förtal. 

Men det var som sagt inte om detta jag skrev, utan tvärtom att Trump gjort sig till ett unikt fall som just därför i det fallet inte borde föranleda lagstiftning som reglerar innehållet på sociala media.  

Ett sådant system kommer nämligen bli långt mer komplicerat och paradoxalt än hanteringen av en extraordinär situation, skapad av en person som upprepade gånger struntat i de regler som de sociala medierna satt upp för alla sina användare. 

Så ta det lite lugnt innan ni ropar på offentlig reglering av sociala media. Det finns alltför många som vill göra det i bästa välvilja. Och än fler som vill göra det av illvilja.