Likt medeltida präster och nutida religiösa sektledare är det nu många som hävdar att coronakrisen är naturens straff för klimatförändringarna och globalismen. Ivern att utnyttja krisen för egna syften verkar för många vara större än att bidra med insatser, stabilitet och lugn. Än värre är att många av dessa uppfattningar tycks ha formats i en välfärdsbubbla isolerad från den värld vi lever i.
Personer som sitter hemma med sin dator och tror att deras egen bekväma tillvaro är ett uttryck för vad de alltid hävdat; att det inte behövs transporter, flyg och produktion. Världens stillastående blir för dem en triumf, då de tror att världen kan stå stilla. Det är en grym naivitet och ren cynism.
Det fria fall som Sveriges ekonomi nu befinner sig i, innebär på inget sätt ett steg framåt för klimatpolitiken. Den nedgång i verksamhet som vi ser, kommer i ett längre perspektiv inte ha någon som helst effekt på klimatet. Det faktum att flyg står på marken är inte ett uttryck för att flyg inte behövs, att våra gator står tomma inte ett bevis för att vi kan överleva utan staden och transporterna och de stängda fabrikerna visar inte att vi kan avstå från produktion.
Det är istället ett uttryck för att Sverige håller på att bli fattigare och att vi under fallet inte märker det så tydligt som när vi plötsligt står i en kraschad ekonomi med förlorade jobb, en rekordhög arbetslöshet, negativ tillväxt, utslagna företag och förlorade investeringar. En Marie Antoinette kan tro att detta kan kompenseras med videosammanträden och hemarbete men det förändrar inte fattigdomen som växer fram. Ett växande utanförskap, en förlorad framtid och förlorade resurser för sjukvård, social trygghet och välfärd kan inte kompenseras genom att förstatliga företag som förlorat sitt värde.
Men välfärdsbubblans cynism blir än värre när vi blickar ut över världen. Där är växande välstånd en tydlig förutsättning för minskad barnadödlighet, kampen mot svälten och förmågan att stå emot smittsamma sjukdomar och naturkatastrofer. En global ekonomi i fritt fall kan översättas i ökad fattigdom, snabbt växande barnadödlighet, miljontals fler döda i sjukdomar, växande svält, fler kvinnor som dör i barnsäng, utebliven skola, usel vattenförsörjning samt kortare livslängd. Växande fattigdom genom en ekonomi i fritt fall är inte ett bevis för något annat än hur viktig globaliseringen är för människors liv och värdighet.
Den som dessutom tror att växande fattigdom leder till minskade utsläpp, har inte sett hela den värld som utan utveckling och tillväxt är hänvisad och beroende till fossila bränslen.
De som nu tror att tiden är inne för vänsterpolitik, förstatliganden och socialism måste förklara hur planhushållning, som präglas av en historia full av fundamentala misslyckanden när det gäller både välstånd och frihet, nu skulle kunna lösa världens problem när vi behöver entreprenörskap, innovationer, nyföretagande och flexibilitet mer än någonsin.
De av miljörörelsens företrädare som hävdat att klimatfrågan kräver despoti och som beundrande har blickat mot Kina. I tron att där fattas beslut som är riktiga, kan fundera på hur coronakrisen bröt ut eller hur det kommer sig att det inte finns någon opinion och än mindre någon opposition som kräver bättre miljöstandards och lägre utsläpp i Kina.
Det är inte genom tillfälliga stopp i världen, genom fria fall i ekonomin, som vi löser klimatfrågan utan genom en tillväxt som bär upp och finansierar nya teknologier inom transport, flyg, bilar, industri, ståltillverkning, uppvärmning och elproduktion. Det kräver konkurrens, innovationer och en öppen värld. Sveriges roll i ekonomin som växer fram efter pandemin måste därför vara att öppna upp för handel, utnyttja marknadsekonomins mångfald och se till att nya teknologier kan växa fram, så att fossila bränslen får till höra historian. Det uppnår vi inte genom en ekonomi i fritt fall utan i full utveckling.