Sverige bör gå med i euron, annars riskerar vi att bli ensamma kvar i periferin beträffande finansiell lagstiftning när Storbritannien lämnar unionen. Om vi redan hade varit med skulle euron ha gett oss större stabilitet, bättre konkurrenskraft och ökat välstånd, anser Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M).
När finanskrisen 2008 drabbade Europas länder var det många som ville lägga skulden på euron. Få regeringar förklarade att det var deras brist på reformer och deras okontrollerade utgiftspolitik som hade lett till stora handelsunderskott, offentliga underskott och vikande konkurrenskraft. Det var helt enkelt enklare att skylla på euron.
Ett skäl till att finanskrisen slog så pass hårt på de offentliga underskotten var att stora länder som Tyskland och Frankrike inte själva hade levt upp till stabilitetspaktens regler om maximala underskott och att i goda tider eftersträva överskott. På det viset bidrog Tyskland och Frankrike till att underminera stabilitetspaktens skydd av euroekonomiernas stabilitet.
I inget av fallen var det euron som valuta som var problemet utan regeringars hantering av den ekonomiska politiken. Den hade lett till en långsiktigt förlorad konkurrens- och tillväxtkraft, misskötta statsfinanser och stora underskott. Som så många gånger tidigare visade det sig att regeringar som ökar utgifter, lånar pengar och lovar höjda pensioner inte får kritik för att de riskerar välfärd och trygghet.
Det blev i stället efterföljande regeringar som fick anpassa sig till ekonomins verklighet och genomföra reformer som alltid är impopulära tills de ger resultat av jobb och tillväxt.
Det var lätt att skylla på euron. För alla som varit mot euron var det ett gyllene tillfälle att säga att allt var eurons fel. Likaså för regeringar som hade misskött sina ekonomier. I en del länder trodde socialdemokrater när krisen väl brutit ut att krisen kunde hävas genom att spendera ännu mer.
Nu är det dags att teckna bilden av vad som faktiskt hände. Problemen uppstod genom en politik som byggde på löften snarare än reformer, dysfunktionella statsförvaltningar och ekonomier som präglades av monopol och privilegier.
Samma skeende drabbade Sverige då regeringen Carlsson fick avgå för att återuppstå dagen efter utan Kjell-Olof Feldt som finansminister, men med krav på stopplagar på grund av den försummade ekonomin. Med löften om nya bidrag, skenande bidragssystem och vikande konkurrenskraft hade Sverige letts in i 1990-talskrisen. Inflationen drev upp tillgångsvärden utan att det fanns tillväxt under.
Lehman Brothers-konkursen utlöste en kris på grund av den instabilitet som redan fanns. Länderna i södra Europa drabbades allra värst, eftersom försummelserna var som värst där. Storbritannien lider fortfarande av underskott som länder i euroregionen till stor del har tagit sig ur. Länder som Sverige och Polen klarade sig relativt väl på grund av fortsatt välskötta statsfinanser.
De baltiska länderna drabbades svårt av den finansiella instabiliteten men genomförde snabbt reformer och kom med i euron för att där uppnå den trygghet och stabilitet som en större valuta ger. I Spanien, Portugal, Grekland och Italien försökte man inledningsvis lösa krisen genom att inte låtsas om den och sedan göra ont värre genom ökade offentliga utgifter och större underskott. Det ledde till accelererande räntor, trots euron, och till att de med stora utlandslån inte längre kunde finansiera sina skulder.
Det hade inte blivit lättare för dem om de hade haft drachmer, lira eller pesetas. Lika lite som Storbritannien fick det lättare med pundet. Det brukar då sägas att euron tvingade fram brutala sparåtgärder. Det är fel. Det var det faktum att pengarna var slut och att lånen tog slut som tvingade fram sparåtgärder och som fick en plötslighet och brutalitet som en långsiktigt ansvarsfull ekonomisk politik hade undvikit. Genom euron fick alla dessa länder lån som de kunde använda för en mjukare övergång. Utan lånen hade de tvingats till besparingar som hade gått än djupare in i samhällets grundläggande funktioner.
Det brukar också sägas att utan euron hade dessa länder kunnat devalvera sig ut ur krisen. Det är en felsyn. För det första hade de andra länderna också devalverat för att slippa hantera problemen. För det andra hade den typen av konkurrensdevalveringar utlöst protektionism bland EU-länderna. För det tredje hade det för länder som Grekland inneburit en fortsatt väg utför som vi såg när det var som värst.
Nu har reformer vänt utvecklingen i stället för att ohämmad populism hade accelererat den. För Sveriges del är det min bestämda uppfattning att vi bör vara med i euron. Redan nu hade den gett oss en större valutastabilitet. Det hade gett oss en bättre konkurrenskraft när vår krona har varit övervärderad och det hade skapat stabilare välstånd när den nu undervärderas. Vi är redan i dag en del av det monetära samarbetet även om vi inte tagit steget in i euron.
Paradoxalt nog uppfyller vi kraven på euron till skillnad från flera länder i eurozonen. Det är en styrka för oss. När Storbritannien lämnar är det bara Danmark kvar som inte har åtagit sig att gå med. Det innebär att vi blir politiskt ensammare när det gäller all den lagstiftning som handlar om den finansiella sektorn och när det gäller diskussionen om konkurrenskraft och den inre marknaden.
Vi står utanför bankunionen vad gäller tillsyn och krishantering medan vi däremot, vilket sällan noteras, har varit drivande i den regelbok och lagstiftning som är bankunionens platta. Själv har jag ansvarat för att driva bankkrislagstiftningen till färdiga lagar för både EU i sin helhet och för euroområdet och ansvarar nu i parlamentet för den revision som görs.
Bankunionen bör vi gå med i när vi har full delaktighet i euron, annars förlorar vi viktig kontroll över vår egen ekonomi. Vi bör däremot nu sträva efter en hybridlösning där vi står fast vid de lagar som är gemensamma med närmare samarbete kring tillsyn och krishantering av stora banker, istället för de ständiga utspel som drev Nordea ur landet.
Euron bör vi gå med i inte som en symbolhandling utan för att det är bra för Sverige. En lämplig tidpunkt är när eurozonen i stort uppfyller kraven på sina egna regler. Dit är vi nu på väg. Då kan vi utifrån en styrkeposition gå med och göra både euron och vår egen ekonomi starkare.