Symbolpolitik underminerar möjligheten att möta växthuseffekten. Fokuseringen på klimatångest snarare än klimatpolitik i debatten om växthuseffekten håller på att bli en fara i sig.
Den leder debatten bort från klimatpolitikens vägval samtidigt som den infantiliserar klimatfrågan till att den löses bara alla vill det. Så enkelt är det inte. I vågskålen finns inte bara klimatet och konsekvenserna av växthuseffekten. Där finns också miljoner och åter miljoner människors överlevnad, välfärd, social trygghet och demokratins stabilitet. Det handlar i sin tur om avgörande förutsättningar för att kunna utveckla och fullfölja en ambitiös global klimatpolitik.
Inget kan vara mer fel och vilseledande än att göra frågan om minskade koldioxidutsläpp till en fråga om personliga offer i form av att vi flyger lite mindre, eller inte alls, att vi äter en viss mat och inte en annan. Det är en offermentalitet som visserligen går hand i hand med ångest och undergångsscenarior, som så ofta tidigare i världshistorien, men den leder inte mänskligheten framåt.
Den som tror att lösningarna på växthuseffektens problem ligger i ständiga upprepningar av domedagsprofetior och personliga offer har fel. De som tror att ångesten räcker för att välja rätt vägar skapar tillsammans ett större problem än de få kvarvarande klimatskeptikerna, Donald Trump inräknad.
Allra farligast är tron på att inget har hänt och att det beror på att frågans allvar inte var känd förrän vederbörande upptäckte den samt att bara alla blir informerade om den så löses problemet. Det är en ytlighet som bygger på okunskap om vad som har gjorts, vad som görs och vad som behövs för att mer ska kunna uppnås. Det är en ytlighet som leder till ett platt förhållningssätt och symbolhandlingar.
Många klimataktivister har under pandemin pekat på att nedstängningen av samhällen och den globala ekonomins fria fall har visat att det är möjligt att minska utsläppen. Det är att låtsas som att människors liv, hälsa, välfärd och trygghet inte betyder något. I själva verket har pandemin visat att det inte är genom en nedstängning av världens ekonomier som vi kan rädda världen.
Utan tillväxt, utan handel, utan teknisk utveckling och utan ett stabilt folkligt stöd och bevarad välfärd kommer det inte finnas någon möjlighet att nå ambitiösa mål. Mål som inte uppnås saknar värde. Därför kräver klimatfrågan medvetna politiska vägval som sträcker sig långt bortom våra personliga prioriteringar. I Sverige har vi sedan 1980-talet gjort detta. Vi har inför andra länder visat att kraftigt minskade utsläpp är förenliga med ekonomisk tillväxt.
Vi har gjort det genom att göra tvärtemot vad miljöaktivister och de rödgröna ville. Vi bevarade kärnkraften och byggde ut vattenkraften, vilket i sin tur innebar att vi aldrig kom att bli beroende till naturgas vilket i sin tur var en förutsättning för utvecklingen av bioenergi som har bidragit till ett system där vindkraftens mer marginella tillskott betyder mycket. Så minskade Sverige i strid med S utsläppen med mer än 30%. Det visade världen vad som är möjligt och har bidragit till att Sverige och Europa har kunnat utveckla en global agenda för minskade utsläpp.
Nu ser vi på nytt ett klimatpolitiskt poserande, där form och utspel blir viktigare än klimatpolitikens innehåll. Det förutsätter en nationell scen som driver fram ett inskränkt nationellt perspektiv, som lett till skatt på flygbiljetter, subventioner av elcyklar och skatt på plastpåsar samtidigt som avvecklingen av kärnkraft har lett till ökade utsläpp både i Sverige och i de baltiska staterna där svensk el kunde bidragit till att fasa ut fossil kraftproduktion. Exporten av Preems utsläpp till något annat land utanför EU bygger på samma inskränkta perspektiv. Samma produktion som skulle skett i Lysekil, och tvingat fram motsvarande minskningar inom EU, kommer nu ske utanför ett system av europeiska utsläppsrätter men med sämre teknik och standards. Det innebär att de rödgröna drivit fram ökade utsläpp globalt. De olika symbolhandlingarna med flygbiljetter och elcyklar har däremot en marginell betydelse i Sverige och ingen alls globalt. De påverkar inte andra länder.
Utvecklingen av ny flygteknologi, elektrifiering av vägar och transporter, en god tillgång till el istället för ständiga brister, utveckling av ny kärnkraft och andra former av avancerad kraftproduktion, lagring av koldioxidutsläpp, koldioxidfri stålproduktion och en andra vågens elektrifiering baserad på koldioxidfri kraft minskar däremot utsläppen radikalt samtidigt som allt detta sätter en agenda för den globala utvecklingen som kan göra fossila bränslen till något som hör gårdagen till. Det kräver handel, import och export, resor och möten liksom ekonomisk tillväxt världen över. Annars kommer inte omvandlingen världen över bli möjlig.
Det kräver en respekt för människors vilja till en bättre vardag och ett värdigt liv, inte cyniska skämt om global despoti, demokratipaus och allvarligt menade hot om sprängda gasledningar.
Det kräver en debatt om vägval istället för upprepningar om undergång. Saklighet och rationalitet istället för panik och ångest. En respekt för människors liv och vardag världen över liksom för demokratin som en överordnad värdering istället för pojkromantisk beundran av extremister som vill spränga och vandalisera. Framförallt kräver det en medvetenhet om att vi redan med få undantag är överens om klimatfrågans hot, sedan 30 år, att problemet inte är att vi inte vet utan att omställningen är svårare än att bara rösta om högre mål. En gång för alla krävs en insikt om att en nedstängd ekonomi med avvecklad välfärd är en återvändsgränd som aldrig leder framåt. Det räcker inte med att upprepa hur allvarlig klimatfrågan är. Det räcker inte och leder inte framåt. Vi måste föra en allvarlig debatt om hur vetenskap, utveckling, handel, ekonomisk tillväxt och demokrati kan föra oss framåt.