Det som är det mest slående i det svenska samhällets kamp mot coronaviruset är statsministerns frånvaro i krishanteringen samt regeringens låga profil förenat med att den lägger ansvaret på myndigheter, på regioner och på i stort sett alla andra som passar in i den egna politiska agendan. Det är inte bara en flykt från ansvar utan också en flykt från det ansvarstagande som innebär att man fattar beslut, gör avvägningar och prioriteringar samt samordnar det offentliga Sveriges insatser i en nationell kris.
Ansvar är inte i första hand till för att utkrävas i efterhand utan för att leda till beslut och agerande i förtid och som nu under en kris. Regeringen är i den delen unik vad gäller de maktbefogenheter den har. Regeringen styr riket. Det är inte myndigheter eller regioner som styr riket, eller som ansvarar för samhällets ansträngningar i sin helhet utan just den regering som är satt till makten för att ta ett ansvar och utnyttja den makt som ingen annan förfogar över. Det är en makt som regeringen inte förfogar över på grund av dess politiska agenda eller sammansättning utan för att grundlagen ger regeringen makten att styra riket.
Det är inte som flera medieföreträdare hävdade i början av krisen, anmärkningsvärt nog, att ansvaret inte låg hos regeringen utan hos myndigheter på grund av principerna om oberoende, närhet och likställighet. Det är att ha läst första sidan men inte de kommande sidorna.
Myndigheter är oberoende i sin myndighetshantering och varje medborgare ska hanteras lika men deras kompetens avgörs av lagstiftning och deras uppdrag av beslut som regeringen fattar. Om regeringen inte fattar några beslut hanterar myndigheter sina uppgifter inom de ramar de redan är tilldelade och med de resurser de har.
Enskilda ministrar får inte ingripa i enskilda ärenden men det förändrar inte det faktum att det är regeringen som har ansvaret för vilka uppgifter de har och vilka krav som ställs på dem. Regeringen kan inte befria sig från sitt ansvar genom att lägga det på myndigheter.
Det är bara regeringen som kan göra prioriteringar, samordna och koordinera genom beslut samt styra krishanteringen. Behöver det beslutas om att barn ska stanna hemma från skolor om de varit i smittfarliga regioner bör regeringen se till att sådana beslut kan fattas. Ska det testas så ska regeringen se till att inte bara uttala sig om ett mål utan besluta om det så att det görs. Anser man att det är rätt att stänga ner hela samhället, vilket inte jag gör, är det regeringen som kan ta det beslutet liksom det är regeringens ansvar att inte ta det beslutet. Ska man ställa krav på karantän för dem som kommer från länder där smittan sprids ska regeringen se till att beslut fattas. Ska försiktighetsprincipen tillämpas så är det regeringen som har att avgöra gentemot vilka risker och mänskliga kostnader den ska tillämpas. Regeringen styr riket.
Det är genuint svårt att jämföra utfallen av olika strategier i olika länder. Rapporteringen om antalet smittade i relation till antalet avlidna visar både på skillnader i hur man räknar smittade och avlidna i Corona. För en pandemi som fortsatt smittar är det en fråga som inte bara gäller mellan länder, eller mellan landsdelar som ger väl så stora avvikelser, utan också över tiden. Kritiken mot den låga graden av immunitet visar samtidigt att frågan om smittspridningen inte är så enkelt.
Men det som är uppenbart är att regeringen inte har tagit kontrollen över krishanteringen Det är de facto så att regeringen inte hade en krishanteringsfunktion på plats i statsrådsberedningen, som tidigare kris-erfarenheter visat vara nödvändigt.
Man tog inte initiativ och ansvar när det gällde beslut om hur man skulle hantera smittspridning från hemvändande och resande från smittsamma områden. Man har inte lyckats agera för att uppnå testning och spårning till skillnad från andra jämförbara länder. Man har direkt misslyckats med att få myndigheter att samverka och koordinera sina insatser, från information till åtgärder som rör spårning och testning. Man skyller ifrån sig på myndigheter och regioner. Man har inte kunnat se till att kompensera för bristande beredskap genom att snabbt få till stånd samverkan för uppköp utan det har gjorts genom de stora regionernas och kommunernas försorg.
Sjukvården i Sverige har lyckats ligga steget före smittspridningen tack vare regionerna men regeringen har inte kunnat hantera den smittspridning vi har genom testning och spårning. Den skyller ifrån sig.
Statsministern är frånvarande som politisk ledare och som ansvarig för krishanteringen. För svenska folket och för media framstår det som att statsepidemiologen och inte statsministern är den högst ansvarige.
Bakom den bilden ligger en abdikation mitt i krishanteringen som saknar motstycke. En regering som inte styr riket men som skyller ifrån sig.
Till och med den testning som är en avgörande förutsättning för återhämtningen av ekonomin tillåts regeringen att skylla ifrån sig trots att Folkhälsomyndigheten klargjort att den breda testningen måste vila på nationellt ansvarstagande. Regeringen krävs inte på ansvar för sina tillkortakommanden och sin passivitet av det enkla och förnedrande skälet att många inte ser den som ansvarig eftersom den inte tar ansvar för att leda.
Det brister i styret av riket. Allvarliga än så kan det inte uttryckas. Det saknas ansvarstagande för de beslut som nationell krishantering kräver.