Vänsterns återuppväckta motstånd mot friskolor har lett till att det nu åter debatteras om det är bra att friskolor finns, oavsett om de är bra eller dåliga, snarare än om problemen i den svenska skolan.
Ett problem i debatten är att mer grundläggande principer om ett fritt skolval fritt blandas med synpunkter på systemets utformning. Olika uppfattningar om skolpengens beräkning blandas med påståenden om orimliga vinster, utsugning av resurser ur den svenska skolan, det fördärvliga i att aktiebolag driver skola och att friskolor, valfriheten och köer till dem är roten till den svenska skolans problem. Då blickar man långt bort från det som är stora allvarliga problem för den svenska skolan och det svenska samhället i sin helhet.
Den svenska skolan har blivit extremt segregerad genom socialt utanförskap. Det finns ingen så helomfattandetät segregation som bostadsområdenas segregation. Därför borde det vara en självklarhet att elever ska få välja och bryta sig ut ur denna segregation. Noterbart är dock att detta är friskolemotståndarna emot, eftersom de menar att elevers möjlighet att välja en skola som är bra för dem och som de vill gå stärker segregationen. Det saknar logik och är ett argument som är en reflexreaktion mot en valfrihet som vänstern ogillar.
Vi har nu en skola som år efter år inte ger en alltför stor del av landets elever de kunskaper som de behöver för att klara arbetsliv, social inkludering och högre studier. Den stora andelen som inte når gymnasiebehörighet är av en sådan omfattning att det saknar allt rimligt samband med ens den mest konspiratoriska inställning till de skolor där 15% av eleverna går. Allra värst är situationen där möjligheten att välja är som minst, där det inte finns fristående skolor. Där inga friskolor finns, och där allt enligt friskolemotståndarna är som bäst, fungerar den svenska skolan som sämst.
Misslyckandet med att ge unga människor en utbildning som gör att de klarar livet är ett problem som borde överskugga det faktum att det finns skolor som 15% av eleverna föredrar och de problem som finns när det gäller kontroll av att lagstiftning följs och att betygsstandarder är de samma runt om i landet. De som nu tror att friskolemotståndarnas attacker på friskolor är den viktiga agendan för den svenska skolan luras av den berömda vita kaninen.
Det är beklagligt att vänsterns syn på friskolor, demoniseringen av vinster och påståendet att aktiebolag just inom skolans värld skulle leda till sämre resultat och utarmade resurser har blivit en utgångspunkt även för borgerliga debattörer förr debatten om en bättre skola.
Friskolesystemet har öppnat upp den svenska skolan, den har gett en dynamik och förändring, samt genom konkurrens tvingat fram förbättringar. I och med att pengarna följer eleven är det inte bara möjligt för alla oavsett föräldrars inkomster att välja – något som borde ses som bättre än hur det är i andra länder, när det bara är privilegierade som får välja – men också lett till ett ökat utbud och en större mångfald att välja mellan. Även detta borde vara något som borde ses som en fördel, och inte en nackdel.
Det finns ingen som har sagt att friskolesystemet är perfekt till sin utformning och upprätthållande.
Tvärtom har det bland annat under lång tid krävts införande av nationella prov för att säkerställa att betygsnivåer är nationella och att de inte avviker i någon skola. Detta görs för att kontrollera hur svenska skolor, oavsett huvudman, lever upp till sitt uppdrag.
Transparensen och redovisningen av verksamhetenbs innehåll och resultat är en annan del som borde vara självklar och var det också tills SCB sekretessbelagde uppgifter som tidigare varit offentligt redovisade. Det ligger inte i friskolornas intresse, som har det omvända intresset att redovisa sina resultat, och ska inte läggas dem till last som nu görs i debatten. Det som kunde gjorts redan för ett år sedan hade varit en lagstiftning som klargjorde att det som tdiigare var praxis också var förenligt med svensk lag.
Skolpengen måste på en gång erbjuda elever den valfrihet som är poängen, göra det möjligt för olika skolor att driva och utveckla verksamhet och säkra att elever med särskilda behov eller skolor i socialt utsatta områden kan finansieras. I debatten bortser man ifrån att så är fallet redan idag och det kan självklart diskuteras hur skolundervisning i utsatta områden ska kunna fungera med bra kvalitet. Problemet är dock att det inte i första hand handlar om mängden resurser utan skolornas inriktning mot ordning, kunskap och disciplin.
En del fristående skolor lever inte upp till lagstiftningens krav. Det är inte lagstiftningens fel, utan ett ansvar som faller på dem som ska kontrollera att de respekterar de tillstånd som givits och de lagar som gäller. Den svenska skollagen är exempelvis mycket tydlig på att demokratins grundläggande värden och jämställdhet mellan män och kvinnor ska genomsyra utbildningen. De som inte lever upp till dessa grundläggande krav, oavsett om det är friskolor eller kommunala skolor, agerar utanför den lagstiftning som gäller.
Det finns, liksom när det gäller kommunala skolor, fristående skolor som är mer eller mindre bra. Det finns de som uppvisar mycket goda resultat, de som genom sin pedagogik eller verksamhetsform ger elever en bra skola och det finns de som inte håller måttet.
Genom nationella prov bör strävan vara att skolor som inte lever upp till grundläggande krav stängs ner, vare sig de är kommunala eller fristående. Fristående skolor som inte lever upp till kraven riskerar att läggas ner också genom att de inte får elever. Kommunala skolor tenderar att överleva oavsett.
Av de 28 skolor som Skolinspektionen inlett en särskild granskning av för att de under lång tid har haft otillräckliga resultat är 26 kommunala. Till detta kommer skolor som på grund av motsvarande problem redan är föremål för åtgärder. Dessa skolor signalerar något om alla de skolor som även om de är något bättre än dessa likväl inte är tillräckligt bra. Det är dessa skolor som skoldebatten borde handla om, inte vänsterns motstånd mot vinster och aktiebolag för skolor som fungerar så pass bra att de vill krympa dem genom att förbjuda vinst eller en skolpeng som är lägre för de elever som väljer dem.
För den som ser kunskapen som det centrala i skolan – och det är fortfarande en radikal tanke – borde det välkomnas att det finns olika alternativ och verksamheter som fokuserar på kunskap och ordning, även om detta bland friskolemotståndare utmålas som gammaldags eller segregerande. Den som vill utveckla den svenska kunskapsskolan bör välkomna att lärare och rektorer på olika sätt får friare händer att nå fram på bästa möjliga sätt och att vi genom familjers val och en aktiv Skolinspektion kan lägga ner skolor som inte klarar sin uppgift. Tanken att istället lotta elever till dessa skolor är en cynisk överhetslek med enskilda människors förhoppningar och strävanden.
Lottningen som företeelse bygger på tanken att föräldrars engagemang för sina barn ska förbises. Det är i sig en förunderlig signal i ett samhälle där vi har all anledning att vilja uppmuntra aktivt föräldraskap.
Men det stora problemet med lottning är inte den maktarrogans som den bygger på, utan den paradox som lottningen bygger på. Om vissa skolor är så pass bra att de bör ses som en vinst i ett lotteri borde det naturliga vara att öka förutsättningarna för dessa skolor, inte att motarbeta dem och lotta bort elever från dem.
Det finns nämligen två olika sätt att hantera köer. Den ena är den byråkratiska som har använts i många system och ekonomier; nämligen lottning eller centrala beslut om fördelning. Det andra är att avveckla köerna. I byråkratiskt styrda system är köerna långa och hanteras genom administrativa system. I flexibla system leder köerna till att fler platser växer fram i populära skolor eller att fler liknande skolor etableras. Det är den långsiktiga utveckling vi har sett när friskolor har kunnat växa och bli fler. Att istället administrera bort köerna med hjälp av byråkratisk management kan vara lockande ur perspektivet social ingenjörskonst, men bygger inte på respekt för den enskildes val.
Existensen av köer är inte ett argument mot friskolor, utan ett argument för att de ska tillåtas växa och ge fler elever plats. Det måste också sägas att köernai sig inte är problemet i den svenska skolan, det är den otillräckliga undervisning som ges i alltför många skolor utan köer.
Ogillar man köer ska man göra sitt yttersta för att avveckla dem, inte fastna i den sociala ingenjörskonstens fördelningsmetoder. Socialdemokrater har alltid haft sina idéer om hur man ska hantera köer, både inom skola, sjukvård och äldreomsorg. Borgerliga politiker bör inte fastna i denna förenklade diskussion, utan se till att köerna försvinner genom att fler kan få de platser de önskar.
Skolpengssystemet innehåller tvärtemot vad som sägs, och vad som tycks ha blivit en faktoid även för andra än friskolemotståndarna, ökade resurser till elever med särskilda behov och skolor i besvärliga områden. Den offentliga skolan har dessutom en annan fördel. Den kan alltid få extra finansiering från kommunen. Den möjligheten har inte de fristående skolorna.
Det som lett till den nya diskussionen om friskolorna är egentligen tre ideologiska strävanden som satt vänsterns agenda.
Den första är att man är emot vinster. Det är ett fenomen som präglat vänstern sedan urminnes tider. Därför har man också ständigt bekämpat vinster, kallat vinster för övervinster och därför vill man även lägga ner privat äldreomsorg, privat sjukvård, samt fristående förskolor och skolor. Vinsten ses som ett sätt att utsuga verksamheter från resurser, något som kontinuerligt visat sig vara totalt fel. Tidningar som fungerar väl och går med vinst är inte sämre för det. Hotell som går med vinst har inte mindre sängar, sämre städning eller sämre mottagande av gäster. Företag som har gått med förlust har däremot den gemensamma karaktären att de fungerar dåligt vad gäller kvalitet och service. Många av de journalister som beskärmar sig och uttrycker sin indignation över företag som går med vinst har glömt något om sina egna arbetsgivare.
Fristående skolor som går med vinst kostar inte skattebetalarna mer än andra eftersom de har samma skolpeng per elev beroende på dennes behov och samma offentliga krav på sig, förutom de krav som elever och föräldrar ställer för att de ska vilja gå där. Vinsten är en nödvändig avkastning för att kunna finansiera privata verksamheter, något som kommuner inte behöver eftersom man har skattebetalarna bakom sig. Vinsten är en förutsättning för utveckling och tillväxt som ger bättre förutsättningar och fler platser. Avskaffar man vinsten avvecklar man i grunden alla de skolor som idag har tillkommit genom privata initiativ, förutom ett fåtal stiftelseskolor som antingen har en mycket liten målgrupp eller mycket ostadiga förutsättningar.
Det andra som man är emot är en konsekvens av den allergiska reaktionen mot vinster. Det är demoniseringen av aktiebolag. Det är noterbart att en stor del av massmedias företrädare som har gjort motståndet till friskolor till sin journalistiska uppgift inte tänker tanken att det stora flertalet av dem verkar själva inom aktiebolag. Från Sveriges Television och Sveriges Radio, som visserligen inte ska gå med vinst, men är aktiebolag, och till Dagens Nyheter och Aftonbladet. Tron på att aktiebolag är korrumperade och bara sätter ekonomisk nytta före innehåll skulle drabba dessa verksamheter om det är sant. Aktiebolag är i själva verket en bra form att driva privata verksamheter i.
Det tredje är att mångfalden av skolor, som bygger på att det finns många privata aktörer som kan investera, överleva och utvecklas, skapar en valfrihet som ger den enskilde makt och som innebär att den politiska makten får respektera den enskildes beslut. Det är för socialdemokrater och många andra en främmande inställning. De anser att välfärden blir bättre om några få bestämmer hur alla ska ha det, inte om alla bestämmer vad som är bäst för dem själva.
Men det finns en underliggande fråga som utlöst den nya debatten om friskolor. Den har inte så mycket med friskolor att göra, utan med tillståndet för den svenska skolan. Den klarar inte sitt uppdrag. Den lämnar många elever bakom sig. Det finns alltför många skolor som fungerar dåligt år efter år. Genom klyftan i kunskaper som uppstår när nyanlända eller uppvuxna i utanförskapsområden inte får den skola och utbildning som de behöver skapas framtida klyftor, motsättningar och sociala problem. Vi förminskar som land våra möjligheter att utveckla en konkurrenskraftig kunskapsekonomi.
Detta är det stora problemet. Det uppstår inte på grund av 15% av elever väljer skolor som många fler köar till. Det uppstår inte genom att det finns aktiebolag eller genom att skolor som fungerar bra går med vinst. Det beror inte på att vissa skolor fungerar så bra att många köar till dem.
Det är en förenkling av ett stort problem som ansvariga politiker gärna vill diskutera, istället för det stora misslyckande som vi har framför våra ögon. Det är lite för enkelt att socialdemokraternas ideologiska motstånd mot friskolor ska tillåtas förrycka hela skoldebatten till skolor som i det hela fungerar så pass bra att framförallt dess motståndare vill införa lottning till dem, istället för att låta dem växa.