Norge, Norge

Publicerat av Gunnar Hökmark den

För Norge påminner 17 maj om väldigt mycket mer än Sveriges nationaldag den 6 juni. Där vi firar vår nationella gemenskap, historia med fornstora dar samt det vi är firar Norge en nationell självständighet som genom grundlag blev verklighet den 17 maj 1814, en grundlag som säkerställde att Norge trots unionen med Sverige fram till 1905 förblev en självständig stat inom unionen och därefter i full suveränitet fram till den tyska ockupationen som följdes av befrielsen 1945.

För våra norska grannar är frågan om frihet och självständighet nedärvt men inte självklart. 

Det är den friheten och suveräniteten som Norge firar den 17 maj, det är ett firande av frihet och självständighet som var och en som vill värna frihet och demokrati kan delta i. Det är också ett firande av det mod och den beslutsamhet som ledde till att Norge visserligen ockuperades av en övermäktig militärmakt i det hänsynslösa Nazitysklands form men aldrig kuvades, alltid gjorde motstånd och aldrig gav sig. 

Norge står Sverige nära. Geografiskt är vi en del av samma halvö. Språkligt är vi dialekter till varandras språk. Socialt är vi så lika varandra som två nationer kan vara. De är sannolikt lite piggare, lite gladare och alltid på väg på tur medan vi nöjer oss med att tro oss veta lite bättre och känna oss lite duktigare. Det är generöst av våra norska vänner att de låter oss hållas med detta men det får sägas ingå i den kultur som strapatser och friluftsliv samt inte minst intensivt längdåkande fostrar. Norrmännens samvaro med sin svenska syskonaktion kan kanske liknas vid ett ständigt tiomilalopp där den norska orken aldrig tar slut. Det är en syskonnation vi kan gratulera en dag som denna. 

Liksom med Danmark och Finland, och längst bort Island, lever vi i en ständig syskonfejd präglad av en gemenskap där bråket stannar oss emellan, vänskapen är ständig och styrkan gemenskapen och närheten till varandra är större ju längre bort vi kommer från familjens trygghet. 

I den värld vi lever i är den gemenskapen väldigt mycket värd. Ingen annanstans står friheten, demokratin, rättsstaten och öppenheten så stark som i denna del av världen. Finland som genom sin historia vet vad verkligheten kräver, Danmark som genom sin öppenhet vågar ifrågasätta kejsarens nakenhet och bryta humor mot allvaret, Island som genom sin roll som fribrytarnation vågar ifrågasätta och ta plats långt mer än vad ön i sig ger möjlighet till, Sverige som håller ordningen högt liksom tron på det rationella, ibland så högt att vi blir tråkiga men i våra bästa stunder så att vi gör det rätta, och Norge som  förenar det globala med det provinsiella på ett sätt som ger både förankring och frimodighet. 

Tänk om dessa våra länder kunde komma närmare varandra i politisk och ekonomisk handling i denna värld som kräver allt detta, att vi som den stora G7 nation vi då vore kunde sätta våra avtryck tydligare och göra vårt försvar av demokratin starkare. I Europa skulle vi vara en drivande kraft. För den fria världen en kärna av demokratiska länder där friheten står först. 

Tänk om vi istället för personalunioner, Kalmarunioner och gemensamma riken kunde sätta tankens, viljans och förståelsens union så högt att våra ekonomier och skilda styren blev till en gemensam kraft i världen. Då kunde vi med gott mod fira alla våra nationaldagar som gemensamma nationaldagar. Då skulle syttende mai vara vår gemensamma dag för att fira nationell frihet och den självständighet vi alla delar. I vilket fall som helst bör Norge gratuleras en dag som denna.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.