Skattepolitisk debatt hamnar ofta i vad som motsvarar längtan efter Den heliga graalen. Ständigt tror sig skattehöjare hitta en ny källa för skatt som ingen har upptäckt, som tillför helt nya pengar och som inte märks någonstans. Men det är just en dröm. Därför att det finns inga oupptäckta skatter, inga nya skattebaser och heller inga oupptäckta skattekällor som tillför nya pengar som inte märks när de beskattas.
Det beror på en mycket enkel sak. Det är alltid skattebetalarna som betalar skatterna. Det hör man på namnet. Det är inte elen som betalar skatten på el utan en skattebetalare. Det är inte bilen som betalar bilskatten utan en skattebetalare. Och så vidare. De olika skatterna är bara olika sätt att driva in skatt från skattebetalarna.
Har man en hög skatt på arbete så får vi alla betala det dels genom den skatt som vi själva betalar på inkomsten och dels genom att de arbeten vi utför blir dyrare på motsvarande sätt. Höga skatter tvingar fram högre löner som i sin tur leder till högre skatter och högre kostnader när vi handla. Bensinskatten drabbar inte bara de som kör bil utan alla dem som betalar för det som körs med bil. Resor och transporter blir dyrare. Oavsett vem som drabbas eller vad som påverkas är det alltid skattebetalare som betalar skatterna. Fastighetsskatten drabbar inte fastigheten i sig, utan dem som bor i fastigheter– det vill säga alla.
De ekonomer som ser det teknokratiska perspektivet som det mest intellektuella älskar att framhäva hur självklar fastighetsskatten är. Den ingår i det som teknokratiska ekonomer cyniskt kallar de tre f:en. Föda, fattiga och fastigheter som anses utgöra de fasta skattebaserna .
Tanken är att mat alltid måste handlas ungefär där man befinner sig. Däremot kan en bil handlas dit man beger sig, kläder införskaffas på en shoppingresa där momsen och andra skatter är låga och de riktigt rika alltid kan flytta på sig och leva någon annanstans än där vi som är beroende av ett arbete behöver vara. Företag eller kapital tvingas i praktiken flytta dit skatterna ger dem konkurrenskraft, säger den cyniske och förment klartänkte analytikern. Då är fastighetsskatten en stabil bas till skillnad från andra, flyktiga skattebaser, menar teorin. Som alltid ligger det alltid något i något. Men som alltid är det inte så mycket som de som drar stora slutsatser av den hävdar.
För det första utvecklas kraftiga skattebaser inte av sig själva, utan där det finns tillväxt, investeringar och jobb. Där allt detta finns växer det fram fler investeringar, jobb och tillväxt. Om vi tar våra storstadsområden så präglas de av en hög rörlighet och många människor som flyttat dit. En del har gjort det för att det har varit lätt att få jobb där, andra för att de får högre lön där och ytterligare andra för att det händer spännande saker där. Men det sker inte om det inte finns en klustereffekt som gör staden, regionen eller landet attraktivt för investeringar och konkurrenskraftigt för företagande och jobb.
Konkurrenskraften uppstår inte utan att det finns värden som gör att många kan samlas där och skapa den kritiska massa som krävs. Finns det till exempel inga bostäder stiger sannolikt priserna på dem som redan finns. Men någonstans måste tillväxten ta andra vägar. Är det för dyrt att bo där söker sig många istället till andra tillväxtområden där man kan bo bättre, få bättre skolor för sina barn eller bra sjukvård. Finns det inga bostäder flyttar människor någon annanstans. Och flyttar människorna så flyttar värdet på bostäderna och därmed fastighetsskattens bas. Tvärtemot vad teorin säger så är fastighetsskattebasen rörlig, även om husen står kvar.
För det andra måste skatter vara konkurrenskraftiga på ett jämnt plan. Om man till exempel har mycket höga marginalskatter kommer utländska forskare och entreprenörer söka sig någonstans där det finns bättre villkor att leva under. Om investeringar blir mindre lönsamma på grund av kapitalskatterna måste konkurrenskraften bli desto större på något annat sätt. Om kostnaderna för boende är högt så påverkar det på samma sätt. Då uppstår inte kluster av konkurrenskraft och den samlade skattebasen blir mindre.
Det kan teoretiskt sett kompenseras med lägre löner, men eftersom lönekostnaderna i den moderna ekonomin inte balanserar höga kapitalkostnader annat än i arbetsintensiva verksamheter hjälper det inte så mycket. Å andra sidan innebär höga skatter på arbete att det blir dyrare att bo där. Det blir ett tryck uppåt på löner som gör att tillverkning och allt som inte kräver mycket kapital blir dyrare.
Har man höga skatter på fastigheter blir det dyrare att bo och svårare att rekrytera. Blir det inte tillväxt i regionen flyttar många människor därifrån, som vi har sett i glesbygden. Att husen då står kvar och inte flyttar så som människorna som bodde i dem är ingen tröst för den som vill beskatta fastigheter eftersom fastighetsskatten då faller. När människor flyttar flyttar också värden på fastigheter .
Då kommer vi till det tredje och det som kan anses vara det funktionella när man betraktar skatters konsekvenser. Många skatter har man för att motverka det man beskattar. Tobaksskatten är det mest typiska. Syftet är, i alla fall det uttalade, att rökningen ska minska. På motsvarande sätt sägs det ibland att man ska ha skatt på socker, eller att plastpåseskatter hjälper miljön vilket de inte gör även om försäljningen av plastpåsar minskar, skatt på alkohol har man för att minska alkoholkonsumtionen med mera.
Det som skattehöjarpolitiker sällan funderar på är konsekvensen av detta – nämligen att skatter i princip alltid krymper den egna basen. Skatt på kapital tenderar att ge mindre kapital och färre investeringar. Skatt på jobb ger mindre jobb. Skatt på boende ger mindre boende. Och så är vi där igen. Skatt på fastigheter är nämligen skatt på boende.
Det leder normalt till att människor får mindre råd att bo som de vill, eller inte råd alls, något som knappast kan anses vara ett allmänt socialt mål. Skatt på fastigheter har också, liksom avvecklade avdrag på bostadsräntor, en negativ effekt på bostadsbyggandet, vilket vi verkligen inte behöver eftersom det redan nu har gjorts olönsamt att bygga mer bostäder. Det är därför bostadsbristen ökar. Med färre bostäder blir det inte bara en mindre bas för fastighetsskatt utan en mindre bas för alla andra skatter som bygger på inkomst, företagande eller tillväxt.
Det är lätt att se att vissa skatter skadar mer än andra. Skatt på kapital leder i en global ekonomi till att kapital flyttar utomlands och att jobben i Sverige försvinner medan de växer fram någon annanstans, där människor då bor och konsumerar. Även om husen står kvar flyttar skattebasen .
Då kommer vi till det fjärde. En rimlig utgångspunkt för beskattning är att det ska finnas en inkomst att beskatta, utan att man urholkar värdet av det man beskattar. Alltför höga skatter på arbete urholkar värdet på det arbete men beskattar. För höga skatter på kapitalinkomster urholkar värdet på kapital i Sverige. Men om beskattningen är en del av det inkomstflöde som beskattningsbasen skapar kan det i ett tillväxtorienterat kluster som en modern ekonomi bäras utan att det drabbar konkurrenskraften gentemot andra.
När det gäller fastighetsskatten finns det ingen inkomst eller inkomstflöde att beskatta. Bara för att ett hus står någonstans där huspriser har stigit har inte ägaren större förutsättningar att betala skatt på fastigheten. Kanske i våra storstadsregioner, i universitetsstäder eller andra tillväxtområden, kanske på landet där allt fler vill vara på sommaren.
Tvärtom finns det ingen alls relation mellan en skatt som stiger med fastighetsvärdet och fastighetsägarens förmåga att betala den. Tvärtom är det ofta så att den som ägt ett hus länge ofta har en fallande inkomst, eller i alla fall en inkomst som inte håller takten med det ökade fastighetspriset. Då kommer skatten på den enskilde att sakna relation till hans eller hennes förmåga att betala skatt.
Då kommer vi också till det femte. På de platser i Sverige där tillväxten är som starkast stiger efterfrågan på bostäder. Eftersom vi har betydande bostadsbrist stiger värdet snabbt – vi har nämligen en misslyckad bostadsmarknad – vilket innebär att det blir dyrare att bo där. Det motverkar att någon som behövs på ett jobb vill ta det och motverkar tillväxten av skattebasen i övrigt.
Men det innebär också att fler tvingas betala mer för sina bostäder på grund av att fastighetsmarknaden leder till brist och en efterfrågan som är större än utbudet. En fastighetsskatt leder till att det blir ännu dyrare att bo i bostäder som är dyrare redan från början. Den sjuksköterska eller polis som jobbar i en sådan del av Sverige tvingas därför bo dyrare och betala mer i skatt bara för att man jobbar där. Samma bostad som i Ystad eller i Borås kostar nämligen mer i Göteborg, Malmö och Stockholm. Dessutom blir fastighetsskatten större trots att inkomsten i stort sett är den samma.
Så fastighetsskatten siktar in sig på en inkomst som inte finns och inte kan hjälpa till att betala den. Den drabbar den som bott i ett hus länge och kan göra det omöjligt att bo kvar. Den kan dessutom, liksom alla andra skatter, leda till en bromsad eller motarbetad tillväxt och mindre skattebas generellt. Den är omoralisk och den teknokratiska vinkeln att hus inte flyttar betyder inget eftersom värdet på hus rör sig dit människor rör sig.
Fastighetsskatten är omoralisk och irrationell eftersom den inte bygger på någon inkomst men driver fram en sämre boendestandard för den enskilde. Den beskattar människor på inkomster de inte har, den motverkar ett bra boende och den motverkar byggande och därmed tillväxt och jobb. Den ger inte alls en bra skattebas. Den bör inte alls återinföras.