Den amerikanska presidentdebatten förstärkte bilden av att USA under Trump inte ens försöker göra anspråk på att vara den fria världens ledare. Oviljan att ta avstånd från Vit makt-rörelser, oviljan att klargöra att han kommer att respektera valresultatet blandades med krogslagsmålets tillmälen. För den som sett USA som en garant för den fria världen och demokratins överordnade världen blev debatten en besvikelse att lägga till många andra.
Det är de ständiga lögnerna och osanningarna som är en del av Trumps budskap, den andra är viljan att vara vän med despoterna istället för dem som värnar och kämpar för demokratin. Om Putin har Trump inte sagt ett negativt ord. Om ryska påverkansoperationer i USA heller inte något annat än misstänkliggörande av alla de amerikanska underrättelseorganisationer som visat att dessa är en fara för den amerikanska demokratins funktion.
I veckan som föregick debatten avslöjade New York Times att Trump de senaste åren innan han blev president i stort sett inte betalat någon skatt. Avdragen för stora förluster och kostnader för stora lån om närmare 4 miljarder visar på en medborgare som vare sig betalar för försvaret eller något annat och som i sin egenskap av företagare visar mer förluster och skulder än framgång.
Det är inte små faror som ligger i att presidenten för USA har omfattande skulder, där frågetecknen om långivarna är många. Trumps uttalade tystnad mot Putin väcker frågor i samma härad.
Oavsett orsakerna ser vi nu farorna i ett USA som har abdikerat från den internationella gemenskapens organisationer och sitt globala ansvar.
Just nu växer Nagorno- Karabach konflikten i omfattning. Där finns Ryssland och Turkiet som mer eller mindre direkta motparter i ett mönster som kan spåras tillbaka till det Osmanska rikets månghundraåriga konflikter med Ryssland. Ryssland och Turkiet har nu militär trupp på motsatta sidor i vad som riskerar att bli direkta konfrontationer i Armenien, Syrien och Libanon. Turkiet agerar för att underminera stabilitet i Mellanöstern genom att underblåsa konflikten med Israel och söka ökat inflytande i Syrien, Irak och några av Gulfstaterna. Ryssland har förutom dessa konflikter en pågående krigföring i Ukraina, ockupation av territorier i Ukraina och i Georgien samt militära förband för att hålla ett grepp om Moldavien och Armenien. Till detta kommer löftena till Lukashenko att om det så behövs träda in med militära förband om kraven på demokrati i Belarus blir för starka.
I https://www.altinget.se/artikel.aspx?type=14 skriver jag om detta i en artikel som läggs upp under torsdagen.
Det är en betydande instabilitet som präglar kraftfälten kring Moskva med konsekvenser för vår del av Europa liksom för andra grannskap till Ryssland. Det kommer också till uttryck i den omfattande desinformation och subversiva verksamhet som Ryssland ägnar sig åt gentemot i stort sett alla europeiska länder, med syfte att splittra, hota och söndra.
Det som präglar samtliga av dessa konflikter är att USA inte finns närvarande vare sig som en balanserande kraft eller som en motkraft till dem som vill använda sig av militärt våld. Frånvaron av ett ansvarsfullt och stabiliserande USA ger ett vakuum som lämnar fältet öppet för despoter som Putin och Erdogan. Det innebär stora risker för fred och säkerhet, i Europa liksom i södra Kaukasien och Mellanöstern.
När det gäller Mellanöstern är det självfallet ett stort steg att Förenade Arabemiraten och Bahrain har ingått fredsavtal med Israel, med de ytterligare steg detta kan ge från andra länder i arabvärlden. Det innebär att Israel har fredsavtal med grannländerna Egypten och Jordanien liksom med två viktiga Gulfstater som nu bidrar till att arabvärlden nu ser fler fördelar med fredlig samlevnad än med ständig krigsfot och hot om våld.
Donald Trump hävdar detta som en stor viktig utrikespolitisk seger. Det är en framgång men man bör vara på det klara med att det inte bara är insatserna för att övertyga Förenade Arabemiraten och Bahrain som gett resultat utan den oro över USA´s närvaro och lojalitet som Trump har byggt upp. När Iran har blivit en allt mer aggressiv aktör även gentemot arabvärlden och oron för det framtida amerikanska engagemanget har vuxit har oron vuxit. I valet mellan en konflikt med Iran och Israel är det ett lätt val i en region där den stora konflikten aldrig har varit konflikten mellan Israel och palestinier utan snarare den regionala kraftmätningen mellan Iran och Saudiarabien med Turkiet som en ytterligare allt mer ivrig aktör samt allra mest överordnat den stora religiösa motsättningen mellan shia och sunni samt extremistgruppers hot mot de etablerade regimernas styre. När USA känns osäkert känns det säkrare att utveckla relationer med Israel än att bli allt mer utlämnad åt Iran.
Kring detta skrev jag i Dagen häromdagen https://www.dagen.se/debatt/2020/09/27/blind-svensk-analys-av-mellanosternkonflikten/
Många av de hot som i dag möter Sverige handlar om mer direkta verksamheter som pågår mot vårt samhälle, som desinformation, cyberkrigföring och destabilisersing av olika slag. d
Under veckan lanserade därför tankesmedjan Frivärld som jag är ordförande för sitt nya Center for Influence and Desinformation Analysis. Det kommer att ledas av Patrik Oksanen, välkänd debattör, journalist och säkerhetspolitisk analytiker. Mer om CIDA kan läsas på https://frivarld.se/cida-center-for-influence-and-disinformation-analysis/
På Frivärlds hemsida finns också den internationella rapport om kinesisk inflytandepolitik https://frivarld.se/rapporter/chinese-attacks-to-silence-critics/ som vi presenterade under dagen bland annat genom en webbsändning med FreeworldConnect https://www.facebook.com/FreeWorldForum/
.
I allt detta anser jag att det framstår som väldigt tydligt att Europa måste stå starkare mot de hot vi möter, kunna utveckla sin ekonomi för att stå stark och dessutom söka göra en del av det som vi inte längre kan vara säkra på att USA gör. Om detta skrev jag i Svensk Tidskrift i fredags https://www.svensktidskrift.se/eu-ar-sverige-sverige-ar-eu/
När det gäller Europeiska Unionen hade jag också tillfälle att i Svenska Dagbladets utmärkta ledarpodd https://www.svd.se/eu-och-migrationen diskutera det nya förslaget till migrationslagstiftning, som åtminstone har den fördelen att man äntligen lämnar de idealiserade skrivbordslösningarna till förmån för mer pragmatiska och verklighetsförankrade åtgärder.
I den diskussion som nu drivs fram om krav på identitetspolitiska åtgärder för att indela människor efter ras och etnicitet, i första hand inom olika media, rekomenderar jag läsning av Gunnar Strömmer i dagens Expressen https://www.expressen.se/debatt/srs-sortering-efter-etnicitet-ar-olaglig/
Vi ses och hörs,