När Löfven hävdar att ”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin” är det ett uttryck för en anmärkningsvärd historisk blindhet. Det hela är mycket allvarligt för det som Stefan Löfven säger är att han inte vet hur demokratins gränser ska dras.
Under årtionden tog Vänsterpartiet emot ekonomiskt stöd och direktiv från Sovjetunionen och den kommunistiska internationalen. Uttalad beundran och idyllisering av revolutionen och diktaturen präglade hela tiden från andra världskrigets utbrott fram till att diktaturernas postadresser upphörde.
Under det kalla kriget stod man bergfast på Sovjetunionens sida. Det kom som allra tydligast uttryck i C-H Hermanssons famösa tal vid Stalins begravning 1953:
”Stalin var en sådan stor historisk personlighet med den djupaste kunskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar. Han förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst.”
Så beskrev VPK en av det moderna Europas stora massmördare och despoter. Hyllningarna hörde sannerligen inte bara 1950-talet till. Den 7 oktober 1989 överlämnade dåvarande VPK-ordföranden Lars Werner tillsammans med den övriga partistyrelsen kamratliga hälsningar och gratulationer på DDR:s 40-årsdag, bara några dagar före murens fall. Varhelst det fanns en socialistisk diktatur hyllade man och beundrade den.
Så sent som i partiprogrammet 1987 skriver man under avsnittet om de socialistiska länderna och ekonomin hur framgångsrika de var, detta i en värld där planekonomiernas sammanbrott var uppenbart för alla andra:
”Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till industrialiserade välfärdsstater. Den socialistiska samhällsomvandlingen har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling.”
De som levde i socialismens fattigdom hade inte samma uppfattning men de tvingades genom förtrycket leva vidare i den. I avsnittet om de socialistiska länderna, som man alltså återkommande hyllade och gratulerade på förtryckets årsdagar, skrev man följande:
”Socialistiska revolutioner har hittills framför allt ägt rum i industriellt outvecklade länder utan demokratiska traditioner och med en fåtalig arbetarklass, eller så har de präglats av mönster från sådana länder. Fortfarande finns allvarliga inskränkningar av organisationsfriheten, åsiktsfriheten och yttrandefriheten.”
Detta sätt att beskriva en diktatur är befängt med tanke på att det inte fanns någon frihet alls i dessa länder. Och om revolutionen skrev man följande om hur man skulle bemöta en opposition:
”Mot försök från grupper ur den gamla härskarklassen eller utländska maktintressen att omintetgöra samhällsomvälvningen genom angrepp på demokratin, är det revolutionens uppgift att hävda och försvara denna.”
Stefan Löfven har en del att förklara, inte bara i sin syn på Vänsterpartiet, utan även i sin egen syn på demokratin. Sverige kan nämligen inte ha en statsminister som inte ser skillnaden mellan diktaturens kollaboratörer och demokratins vänner.