Krisens drama har sina givna rollkaraktärer. Där finns förnekaren som löser problemet genom att blunda för det. Där finns den handfallne som lamslås från handling. Där finns den som tror sig hantera krisen genom att kräva att så mycket ska göras att det antingen blir oöverstigligt eller står i strid med allt annat som måste fungera. Och så har vi hyperaktivisten som tror att ju mer man gör och ju mer man kräver oavsett vilken effekt det har desto mer räddar man sig. Och så finns det de som ser till att steg för steg göra det som är det klokast möjliga, som enklast kan göras och som måste bli gjort. Krisen försvinner inte men man lindrar dess verkningar och man lägger grunden för att få kontroll och därmed hantera krisen.
Det är lätt att se dessa roller i den krishantering som Sverige präglats av under den senaste månaden. Länge undvek regeringen att ta ansvar för de beslut och prioriteringar som bara den kan göra. Det innebar ovissa besked och frånvaron av ett agerande som kunde ha hjälpt liksom brist på rekommendationer som kunde stabiliserat. Att regeringen först efter en veckas uppenbar kris beslöt sig för att inkalla krishanteringsrådet fyra dagar senare är exempel på både förnekarens och den handfallnes roller.
Den maktlöshet som man klistrat på sig själv när man intalade sig att man bara skulle följa utvecklingen och expertmyndigheternas rekommendationer uteslöt eget ansvar och initiativ i frågor som kräver politisk beslutsamhet och en regerings kompetens. Den mängd mediala personer som intensivt har försvarat regeringens maktlöshet i tron att man därmed försvarar den, eller grundlagen, påminner om åskådarna som fotograferar och kommenterar.
Likväl har saker och ting börjat sägas och göras. Det handlar inte om något som löser krisen eller hanterar alla problemen, eftersom det inte finns, utan om att ta de många stegen och hålla lugn och saklighet före panik och överbud. I det skeendet ser vi de som säger att inget som inte löser krisen med det snaraste är acceptabelt. Det är de som förmedlar paniken och misstron på en gång i tron att det finns en lösning som nästintill upphäver krisen. Det är lite uppseendeväckande att vi nu finner en och annan ledare för våra traditionella media i den rollen.
Men vi vet att smittan sprider sig och kommer att sprida sig. Det viktiga är att ta hand om dem som är mest utsatta, se till att testning kan göra i större skala och att det finns materiell för sjukvården liksom personal som orkar. Stängda nationsgränser låter aktivt och drastiskt men hjälper vare sig Danmark eller Norge eftersom de har en större smittspridning än vad vi i Sverige har. De behöver däremot liksom vi alla mer av europeiskt samarbete och en uthållig ekonomisk utveckling om vi uthålligt ska kunna motverka virusets spridning. Stänger vi ner vår ekonomi underminerar vi också vår förmåga att under lång tid agera mot virusets spridning. Stängda gränser motverkar det samarbete och den handel vi nu behöver.
Utan en industri som fungerar, utan transporter, soptömning, sjukvårdspersonal som kan gå till jobbet och verksamheter som fungerar brister våra ansträngningar till slut någonstans. Och då har vi inte så mycket mer att göra än att släppa smittan fri i en snabbare spridning än vi kan klara av. De som tror att ekonomi står i motsatts till människors hälsa bortser totalt från att den goda hälsa som präglar Sverige liksom den globala utvecklingen kommer ur en fungerande ekonomi. Ju fattigare ett land är eller blir desto svagare blir man när liv och hälsa hotas.
Det är på grund av detta samband mellan ekonomi, jobb, investeringar, välfärd och hälsa som barnadödlighet har minskat, vi kan rädda liv i dag som var omöjligt i går, att medellivslängden har ökat världen över liksom i Sverige, andelen fattiga i världen är lägre än någonsin. Fler barn som kan få hälsovård än någonsin och färre livsfarliga epidemier med en spridning långt större och långt farligare än coronan. En del av dem är till och med utrotade.
Så i krishanteringen måste man nu förena beslutsamhet för att agera och hålla samhället i gång med åtgärder för att motverka panik och överbud, förena vård av de mest utsatta med tester så mycket som möjligt och ett samhälle som fungerar så att samhället fungerar för att möta smittspridningen och hantera dess allvarliga konsekvenser inte bara nästa vecka utan under åtminstone det kommande halvåret.