Om det är något som har präglat Corona-krisen i Sverige är det flykten från ansvaret istället för ivern att ta det. Krishantering handlar om tydligt ansvarstagande och tydliga ansvar.
Därför är det bra att tillsättningen av en Corona-kommission till slut, efter en process där regeringen försökt undvika att ansvarsfrågan prövas före valet, tagit form genom att den tidigare chefsjustitieombudsmannen och senare ordföranden i Högsta förvaltningsdomstolen Mats Melin blir dess ordförande. Det är ett bra val. Mats Melin har gjort sig känd som en analytisk jurist i dess bästa oberoende bemärkelse.
Nu väntar frågorna om Sverige och pandemin på sina många olika svar och slutsatser. Det är många som vill döma ut det ena enskilda eller det andra som det avgörande problemet.
En del i tron att bara man gör allt eller mer av något slag, oavsett vad det får för konsekvenser i andra delar av samhället och för människors liv, så räddas man från epidemin och dess verkningar, trots att epidemin i sig så uppenbart har visat sig bära på en smittspridning och konsekvenser som ingen känt till tidigare och som heller inte kan upphävas.
Andra har hävdat att smittspridningen har berott på privatiseringen. Kanske inte för att de tror på det, utan för att de vill profitera politiskt på samma förakt för privata lösningar som andra väljer som de alltid har haft. Men den femtedel av äldreomsorgen som är privat förklarar vare sig de höga dödstalen bland äldre, var de än bor, eller det faktum att överdödligheten är lägre på privata äldreboenden.
Ytterligare andra anser att det är äldreomsorgens anställda och verksamheterna som sådana som bär ansvaret för att en global pandemi, som över hela världen drabbar äldre hårdast, har drabbat svenska äldreboenden, som om de som är där verksamma ska känna till och förstå en epidemi som smittskyddets experter inte har känt till eller förstått och än mindre kunnat utfärda tydliga rekommendationer kring.
Oviljan att ta ansvar för hur regering och nationella myndigheter har hanterat krisen, leder många till att av politiska skäl skylla på dem som jobbar hårt med att ta hand om våra allra äldsta och har det som sin uppgift, inte att bättre än experter kunna möta en pandemi.
Så finns det dem som har hävdat att Sverige är ett svårt land att leda i kris, eftersom vi har regioner och kommuner liksom självständiga myndigheter. Men det är bland annat har vi en regering med ansvar att styra riket. Det är en myt att myndigheters oberoende gör dem ostyrbara, en myt som några av våra mest erfarna journalister tillsammans med ett antal krönikörer mer besjälade av att försvara januariöverenskommelsen än att granska maktens utövning har odlat.
Regeringen styr riket. Den ger myndigheter uppdrag och uppgifter liksom resurser och laglig grund. Den har att göra de prioriteringar som bara en regering kan göra och den kan göra det. Genom regeringsbeslut eller om det så krävs lagstiftning. Inte någon gång har någon hävdat att tiden varit för kort för det, inte ens för den särskilda lagstiftning som hetsades fram men som aldrig kom att användas. Det samma gäller regioner och kommuner. De har för sin verksamhet att följa myndigheters rekommendationer, de regeringsbeslut som lagen ger regeringen rätt till och de lagar som riksdagen stiftar.
Frånvaron av beslut beror inte på att regeringen inte har rätt att fatta beslut utan att den inte har fattat beslut. Hur man skulle göra med dem som kom hem från utsatta länder, från sportlovsresorna eller som tillhörde riskgrupper. Väldigt sent kom rekommendation om att elever skulle kunna få stanna hemma, sent en söndagskväll, efter en veckas ovisshet. Det berodde inte på Sveriges grundlag utan på svenska myndigheter och regeringens brist på initiativ.
När det gäller spårning och testning finns både smittskyddslag och möjlighet att fatta beslut om fri testning, i ett land som har alla administrativa möjligheter att göra detta, som nu görs. Att det görs först nu beror inte på Sveriges grundlag, regioners självständighet eller myndigheters oberoende utan på att besluten fattats först nu, i stället för att ha genomförts som ett led i smittspårning och säkerhet att de som tar hand om sjuka och äldre inte var sjuka.
Testning kan genomföras av företag, inom organisationer och av arbetsgivare, när det gäller sjuka av regioner och när det gäller alla andra genom fri tillgång till test via alla de kanaler som nu finns. Sveriges grundlag har inte någon gång hindrat den testning som nu sker att ha startat för fyra månader sedan.
Sjukvården som många vill skylla på eftersom det är politiskt intressant för dem som vill frigöra regeringen från ansvar tillhör de sektorer som under svåra påfrestningar har klarat sin uppgift. Det har hela tiden funnits sjukvård för att möta en pandemi som är av unikt slag. Från intensivvårdsplatser till vanlig sjukvård av Corona-sjuka. Det är inte regionernas uppgift att hindra smittspridningen, det är statens och myndigheters ansvar, utan att ge sjukvård. Och människor har fått och får sjukvård.
Bristen på materiell och beredskap inför en unik pandemi är en nationell uppgift. Bedömningar och planering av detta slag är en statlig uppgift. Det har återkommande utredningar visat på och lämnat förslag till. Men inget har hänt. Regeringens företrädare sa till och med så sent som 2017 att i beredskapslagring hör historien till. Men likväl har materiell kommit fram. Men inte genom statens insatser.
Det är intressant hur länge debatten har pågått om en kommission skulle lämna sin rapport före eller efter valet 2022. Det måste bygga på en nästan ödesdiger självkritik och självinsikt hos regeringen. Det är anmärkningsvärt många journalister som har stämt i in i kören av att det bara är ett politiskt spel att ta reda på vem som borde gjort vad och varför det inte skedde. Det har heller inte legat i journalistikens huvudspår, snarare förklaringar till varför regeringen inte kan hållas ansvarig.
Och kanske är det därför trots allt, frågan om vem som har det ansvar som så många försökt fly eller förneka som kommer att vara den viktigaste frågan. Om någon annan än regeringen har ansvaret för att leda landet i kris. Aldrig under en nationell kris har så många företrädare för den nationella nivån understrukit att det är andra som har ansvaret. Däri ligger det stora problemet.
Förnekar man ansvar har man svårt att ta det. Det är bra om kommissionen kan lägga fast vad som gäller i den frågan så snart som möjligt för detta är en kris vi måste klara bättre under kommande år.