Gör upp med vår historia – stå upp för frihet i Kuba

Publicerat av Staben den

För trettio år sedan välte de baltiska folken sin diktatur och ockupationsmakt över ända. Den sjungande revolutionen, de fredliga demonstrationerna och de beslutsamma kraven på sanning och rätt övervann diktaturens militärmakt och politiska ledning.

Nu står vi trettio år senare inför en ny tid av frigörelse. Det syns inte bara i Belarus, utan även i det land som länge för svensk socialdemokrati ansågs vara ett progressivt exempel på socialismens befriande kraft. Det var inte bara Olof Palme som tillsammans med Fidel Castro hade hyllat den kubanska revolutionen, utan generationer av politiker som såg Kuba som en socialistisk modell för Latinamerika.

Fidel Castro ansågs, av socialdemokraternas ledande företrädare, vara en ”renässansfurste”. Med omfattande bistånd stödde Sverige den kubanska diktaturen och blundade för förtrycket och de politiska fångarna. Trots att det som med alla socialistiska experiment redan då hade gått som det brukade. Fattigdom, förföljelse, despoti och korruption tillsammans med överfyllda fängelser och tortyr.

Nu klämtar det i frihetens klockor i Kuba. Diktaturens gamla garde rustar för att slå ner alla de unga människor som vill frihet och välstånd. De ropar frihet och ned med diktaturen.

Sverige bör vara ett land som stödjer dessa frihetskämpar. Vi måste se till att de varken står ensamma, göms undan i fängelser eller glöms bort. Vi måste agera mot diktaturens våld och repression. Det är så ett demokratiskt land värnar frihet och demokrati i andra länder. Man reagerar mot diktaturen och för dess förtryckta. Inte tvärtom.

Det är Sveriges historia som gör det särskilt viktigt att vi nu agerar. Sverige bör uttala ett oförbehållsamt stöd till dem som demonstrerar för frihet. Vi bör fördöma våldet och vi bör kräva av regimen att den respekterar mänskliga fri- och rättigheter. Vi bör ställa oss i främsta ledet i kraven på att Kuba måste ha fria och demokratiska val. Sveriges relationer med diktaturen i det förflutna gör att våra ord kommer att väga tungt, samtidigt som vi därmed också kan göra upp med ett skamligt förflutet av beundran för en diktator. Castro var ingen renässansfurste. Han var en diktator och det är hans efterträdare.

Sverige bör nu, tillsammans med de övriga EU-länderna, sända en klar signal om att tiden för demokrati och frihet även har kommit till Kuba. Om diktaturen än en gång slår ner fredliga demonstrationer för frihet måste konsekvenserna bli kännbara för diktaturens ledare, liksom för dess politik. Nu har Sverige en möjlighet att inte bara göra upp med ett dåligt förflutet, utan också att göra skillnad. Gör det, Ann Linde!


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.