Det är något uppochnervänt med den skolpolitiska debatten. Skolor som anses så bra att man bör ha lottning för att få gå i dem ska bekämpas för att beskydda de skolor som för upprepade årsklasser leder till oacceptabla skolresultat. De skolor som många söker till ska tvingas minska sin verksamhet medan de skolor som elever väljer bort ska få fler elever. De friskolor som leder till att elever kan bryta den segregation som boendet ger dem utmålas som roten till segregation. Problemen i den svenska skolan skylls på de skolor som överlag fungerar så bra att de får en ständigt större tillströmning av elever.
Utan att man riktigt kan förklara det säger sig många vara skeptiska till friskolor samtidigt som de understryker att de inte är emot vare sig friskolor eller det fria skolvalet, bara att de vill minska möjligheten att välja och minska tillgången till de skolor som attraherar flest elever. Andra som är mer tydliga i sitt motstånd mot att elever istället för det offentliga väljer skolor åt eleverna demoniserar friskolor som roten till allt dåligt i den svenska skolan. Borta är problemet med alla de skolor som uppenbarligen inte kan ge elever en bra start i livet.
Man får ge socialdemokrater, lärarförbundens kanslier och den kommunala skolans chefer missnöjda med att de väljs bort den framgången den framgången att det plötsligt utan att någon kan förklara det friskolor – där 15% av eleverna går – utpekas som det stora problemet trots att det genomgående är bland de kommunala skolorna som vi finner de stora problemen.
Friskolorna demoniseras för att vara roten till det onda i den svenska skolans problem. Sällan ställs frågan varför alltför många skolor upprepar sina dåliga resultat år efter år. Lika sällan ställs frågan varför fler och fler elever och föräldrar väljer fristående skolor. Framförallt fokuseras inte debatten på den generellt låga kvaliteten i den svenska skolan och inte alls på de skolor, oavsett huvudman som presterar sämst. Än mindre uppmärksamhet riktas på de skolor som lyckas bra oavsett huvudman.
För att föra över fokus på de skolor som misslyckats på de fristående skolorna odlas ett antal myter.
Den första är att friskolorna tömmer de kommunala skolorna på resurser. Det är fel eftersom skolpengen som följer eleven motsvarar de pengar som eleven kostar i den kommunala skolan. Att fristående skolor likväl kan uppnå lika bra eller bättre resultat till kostnader som är lägre än i den kommunala skolan borde leda till ett fokus på hur den kommunala skolan, och dess byråkrati, kan förbättras.
Den andra myten är att företagande suger ut utbildningens kvalitet och skapar dåliga skolor. Det stämmer vare sig överens med att samma personer som hävdar detta menar att man ska lotta ut platserna i de fristående skolorna eftersom det är ett privilegium att få gå där.
Den tredje myten är att de fristående skolorna underminerar den kommunala skolan eftersom den förlorade skolpengen innebär minskade resurser för den kommunala. Det är ett resonemang som dels bortser från att med färre elever i skolan behövs mindre resurser och från det matematiska faktum att det i stort sett aldrig finns optimalt utformade klasser vad gäller antal elever. Det är som att en elev som går till en fristående skola alltid innebär ett minus i förhållande till den optimala klasstorleken, vilket är långt mindre sannolikt än att för många elever i en klass blir något färre eller att för få elever i en klass ger möjlighet att slå samman för små klasser. Detta argument säger i själva verket något om den kommunala skolans byråkratiska stelhet, något som inte brukar utpekas när det gäller fristående skolor som välkomnar extra elever även för den innebär en extra kostnad för undervisning på samma sätt som en elev mindre innebär en skolpeng mindre. I själva verket har alla skolor samma matematiska problem att det antingen finns för färre eller fler elever än det optimala antalet för de klasser man har.
Den fjärde myten är att kommunala skolor missgynnas eftersom de har ett svårare socioekonomiskt elevunderlag. Nu anpassas skolpengen i de allra flesta kommuner just till detta. Till detta kommer att långt fler kommunala skolor tillåts gå med förlust, eller får kostnader täckta av kommunens centrala kostnader, för fastigheter till exempel.
Den femte myten är att olika skolor inte kan vara olika bra utan att det alltid handlar om resurserna. Det är fel eftersom det är uppenbart att skolor som har likvärdiga elever utifrån den socioekonomiska basen presterar olika bra. Det borde vara bättre att utveckla fler av de skolor som fungerar bra, oavsett huvudman, för att kunna avveckla de skolor som fungerar dåligt. Skolor beror liksom all annan mänsklig verksamhet på de människor som driver dem och leder dem.
Den sjätte myten är att friskolevänner försvarar dåliga skolor även om de är fristående eller att friskolesystemet tillåter skolor som bryter mot skollagen. Det är fel. Sådana skolor bör inte få öppnas och framförallt ska de stängas. Det är en fråga om att upprätthålla befintlig lagstiftning och det gäller alla skolor oavsett huvudman. En skola som accepterar hedersförtryck eller att flickor ges en sämre ställning ska antingen reformeras eller stängas, oavsett om det är en funktion av en olaglig läroplan eller oförmåga att leva upp till skollagen.
Den sjunde myten är att friskolor fördjupar segregation. Det är fel. Det är bara genom fritt skolval, och de alternativ som friskolor erbjuder, som vi kan låta elever bryta sig ur den segregation som bostadssegregationen innebär.
Den åttonde myten är att friskolesystemet inte har förändrats sedan det infördes. Det är fel. Men det borde utvecklas vad gäller inspektion av enskilda skolor, som i dag är otillräcklig för både kommunala och fristående skolor, och vad gäller centrala nationella prov och betyg.
Den nionde myten är att lösningen på problemet att en del skolor är bättre än andra och lockar fler elever är att motverka dem. Det är fel. Rätt lösning är att låta bra skolor växa och hantera skolor genom att fler kan få igenom sitt skolval.
Den tionde myten är att dagens friskolemotståndare inte alls är emot friskolor eller det fria skolvalet utan tvärtom är för det. Det är fel eftersom de systematiskt motarbetar de skolor som allt fler elever väljer. De vill motverka deras finansiering, de vill förbjuda de vinster som är en förutsättning för att de ska kunna finnas till och växa och de vill förbjuda skolor som bedrivs som långsiktiga företag med påståendet att företag som växer i värde är kortsiktiga. Det är lika fel som att tro att ett hotell skulle kunna vara lönsamt genom att strunta i service och kvalitet, att SAAB skulle på grund av vinstiver bygga sämre flygplan eller att ICA plötsligt skulle stänga butikerna och försvinna med gårdagens butikskassor. Värdet i ett företag utvecklas genom långsiktighet, inte genom kortsiktig plundring.
Friskolemotståndarna har aldrig lyckats visa på vilket sätt friskolor som företeelse gjort den svenska skolan sämre. De undviker att svara på frågan hur det fria skolvalet ska gå till om de skolor som elever i dag väljer stängs och de vill framförallt inte diskutera hur vi ska bli av med de dåliga skolor som drabbar årskull efter årskull. De är säkert för någon friskola och säkerligen för att det ska kunna finnas ett teoretiskt val men framförallt tar de ställning för den kommunala skolans kortsiktiga intresse av elever framför elevers intresse av den bästa möjliga skola de kan välja.
Om friskolor generellt var så dåliga som de friskolevänner som vill avveckla friskolor anser att de är, är det underligt att de anser att man ska lotta ut platserna i dem. Om de vill att elever ska ha bästa möjliga skola är det underligt att de inte vill låta populära och bra skolor växa och det är direkt cyniskt att man inte fokuserar på de skolor som genom dåliga resultat gör framtiden svår för de elever som lämnar med otillräckliga kunskaper. Det borde vara det problem vi alla diskuterar.