När försvarsförhandlingarna bryter samman är det ännu ett misslyckande för en regering som tagit för vana att misslyckas med de stora ansvarsfulla uppgifterna. Sammanbrottet får en direkt påverkan på det svenska försvaret och svensk säkerhet.
Det sker inom ramen för det som regeringen Löfven ständigt återkommer till som naivitet. Problemet är att man medger naiviteten först när skadan är skedd. Så var det med hur man hanterade Transportstyrelsen, hur man hanterade de stora flyktingströmmarna 2015, den bristande beredskapen inför skogsbränder, terroristdåd på Stockholms gator, frigående terroristmisstänkta och de nerlagda beredskapslagren för sjukvårdsmateriel och den bristande planeringen för pandemi. Ständigt efteråt eftertänksamheten om att vi varit naiva. Aldrig eftertänksamheten innan.
Så är det med försvarsförhandlingarna som nu brutit samman. Istället för att Sverige ska få ett försvar som kan möta de hot som vi dagligen ser ta form av olika aggressiva aktioner mot Sverige och andra demokratier väljer regeringen att låta allt flyta vidare, med ett succesivt försvagat försvar som resultat.
Det är en regering som tror att regerandet handlar om att höja bidrag i tron att det är genom pressmeddelanden man skapar välfärd, som tror att brottslighet bekämpas genom starkast möjliga fördömanden när det är politiskt korrekt och bevara freden genom att innerligt understryka hur viktig den är. Men en regerings uppgift är att skapa förutsättningar för välfärd och tillväxt, lägga grunden för framtidens utveckling, ta vara på våra möjligheter och säkra att vi kan möta de hot som vårt samhälle står inför.
Där faller denna regering platt. Den beklagar och fördömer i efterhand istället för att agera i förhand. När det gäller försvaret rör det sig om än större värden än de som pandemin handlar om. Passivitet förenat med ständiga uttalanden kan accepteras hos åskådare. Inte hos en regering som har ett oundvikligt ansvar. De misslyckade försvarsförhandlingarna är regeringens misslyckande.