En gång hörde jag en eftertänksam vän hejda sig när han råkat använda en metafor för mycket att han måste hejda sig för att inte bli tagen av metaforpolisen. När jag läste Dagens Nyheter i dag kom jag att tänka på metaforernas bedrägliga klarhet.
Metaforer, liknelser med olika verkligheter, riskerar nämligen leda till en klarhet som är falsk eller i bästa fall dimmig. Metaforen används nämligen bara för att understryka en egen tolkning av verkligheten som om den fångar den och bortser från att verkligheten är så mycket mer mångfaldig än vad en förenkling av den kan ge.
Samma finns i de många små ordspråk som förmedlar gammal visdom. ”Den som spar han har” har sin kontrapunkt i ”den som spar till natta spar till katta”. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” är sant, om det är alternativ, men å andra sidan kan ju den fågeln vara den första av de tio. Och så vidare.
I Dagens Nyheter skriver chefredaktören Peter Wolodarski, som återkommande har skrivit som att bara mer görs i form av mer nedstängning så bekämpas pandemin bättre, om en metafor med ett brinnande hus.
Hans metafor bygger, menar han, på försiktighetsprincipen och att om brandlarmet går så springer man ut ur huset oavsett om man är säker på att det är på riktigt. Så sant, men lika sant är att om brandlarmet går så ska man inte stänga in sig, man ska inte välja vilken väg som helst, man ska om röken breder ut sig lägga sig på golvet men man bör å andra sidan inte ligga kvar där, och man bör inte i panik öppna dörrar till ett rum där elden inte finns därför att det kan ge den syretillförsel som med kraft sprider branden. Man bör också akta sig för att springa i brandens riktning och framförallt inte springa upp på taket. Inte ens brandlarmsmetaforen ger så självklara beslut som man tycks tro.
Men branden i huset är likväl en enkel fråga som är uppenbar hur man hanterar. Man bör komma så långt bort ifrån som möjligt, om möjligt söka rädda andra. Det är ett enda övergripande hot som man måste förhålla sig till och det är uppenbart att antingen lämnar man huset eller så blir man innebränd. Om det bara finns ett hot är krishanteringen enkel. Men de brinnande husets metafor är en förenkling som ligger långt bort ifrån verkligheten och som gäller bara där och inte när vi möter en komplex utmaning som en pandemi.
Försiktighetsprincipen är enkel att hantera så länge det bara handlar om en risk och inte flera. När vi måste hantera flera risker måste försiktigheter vägas mot varandra. Det ser vi också när en annan fråga som klimateffekten ska hanteras. Tror man att allt löser sig för att man lägger ner produktion och resande skulle rätt mycket nu vara vunnet genom att låta pandemins krisekonomier fortsätta falla och låta fattigdom och förtvivlan vinna. Problemet är bara det att därmed skulle vi på grund av fattigdom och brist på utveckling knytas ännu hårdare till den fossila energin. Förutom att miljoner och åter miljoner riskerar att dö i fattigdom.
Om Hesa Fredrik ljuder, som handlar om ett hot mot hela vårt samhälle, uppstår väldigt många fler risker än i det brinnande husets metafor. Vad ska vi göra som individer, ska vi springa ut ur husen eller ner i källaren, vad är det för hot som vi varnas för och när kan det drabbas oss och vad krävs för att vi ska kunna möta hotet? Om alla går ner i källaren i tron att det är det säkra utsätter vi oss för en falsk trygghet.
Det blir lite enahanda när diskussionen om smittspridningen och pandemin görs till en endimensionell diskussion som om det verkligen bara handlar om ett hus som brinner. Så enkelt är det inte. Riskerna är långt fler och långt mer komplexa och kräver en beslutsamhet som inte styrs av brandens panik utan av eftertänksamhet och avvägning.
Varje åtgärd vi vidtar mot pandemins smittspridning får nämligen konsekvenser någon annanstans. Allra tydligast ser vi detta nu i den globala ekonomins fria fall. Det innebär att hundratals miljoner människor drivs tillbaka i fattigdom, svält och utsatthet för sjukdomar. Arbetslöshet, konkurser och negativ tillväxt har konsekvenser för människors liv, trygghet och hälsa. Det är bara i videosammanaträdenas bortskämda välfärd vi kan koppla bort konsekvensen av att produktionen av välstånd världen över faller med rekordstora siffror. Om man menar att en god barnsjukvård, bra kost, utbildning och skola har betydelse för uppväxande människors möjligheter till ett gott liv ser vi nu en katastrof som inte ryms inom det brinnande husets metafor.
När den italienska, spanska, brittiska eller franska ekonomin faller fritt får det konsekvenser för människors liv, deras hälsa och deras överlevnad. För den som sitter i relativ trygghet är det måhända svårt att inse men cyniskt att bortse ifrån.
Vi möter nu risken att demokratierna kommer svagare ut ur den ekonomiska kris som följer i spåren av pandemins nedstängda ekonomier och samhällen. Samtidigt ser vi en tid då despoter och auktoritära regimer passar på att roffa åt sig mer makt, på demokratins och det öppna samhällets bekostnad. Kina riskerar att träda fram som en allt starkare makt medan Europa riskerar att drabbas av motsättningar och en långsiktig ekonomisk kris. Den som inte ser de risker detta innebär för demokrati, mänskliga rättigheter och människors trygghet till liv har lärt lite av 1900-talets umbäranden och de hot vi ser i detta århundrade.
För Sveriges del har det för många varit lätt att jämföra med andra länder. Det är dock noterbart att vissa bara jämför med de länder som gynnar den egna tesen. Norge och Danmark har liksom Finland klarat sig långt bättre vad gäller dödsfall än Sverige. Tragedierna i förlorade anhöriga är fler i Sverige relativt vårt befolkningsantal. Till en del kan det finnas skillnader i hur avlidna i hemmet och på äldreboenden registreras men skillnaderna är likväl så stora att det är uppenbart att våra grannländer har klarat sig bättre.
Men i andra länder som har gjort en total lock-down har vi sett det omvända. Belgien, Italien, Frankrike, Spanien och Storbritannien har trots långtgående nedstängning fått högre dödstal. Något säger det, inte minst om osäkerheten som finns trots alla tvärsäkra påståenden. Den förenklade metaforen om det brinnande huset är just en falsk förenkling. Om alla stängs inne hjälper det inte när branden kommer till dig.
Skillnaderna mellan de nordiska länderna är genom vår likhet bestickande. Men det gäller också skillnaderna inom Sverige. Där har vi med samma grad av nedstängning och social distans mycket olika tal som skiljer mellan Stockholm och Skåne, för att ta ett exempel. Man bör helt enkelt tillämpa försiktighetsprincipen även när man jämför länder.
Kanske beror skillnaderna på omfattning av utanförskapsområden, kanske på hur mycket internationellt resande som funnits under den mest kritiska tiden, kanske på den handlingsförlamade hanteringen under tiden för sportlovsveckan i Stockholm, kanske på tillfälligheter när det gäller kluster av smittspridning. Kanske för rätt mycket ,som vi vet att vi inte vet. Säkerheten i den egna tolkningen verkar för många bli större ju större osäkerheten är för oss alla. Den tvärsäkre drar gärna nytta av den osäkerhet som gör att ingen med säkerhet kan säga han har fel. Men vi vet också att några av de mest tvärsäkra prognoserna för någon månad sedan sa att vi utan fullständig lock-down skulle ha 100 000 döda fram till juni och mer än 40 000 nu. Och en fullständig lock-down har gett stora mänskliga konsekvenser i det svenska samhället som vi bör vara försiktiga med.
Så länge smittan sprider sig, utan att det finns vaccin eller medicin, riskerar den att drabba fler och fler. Då handlar det också skillnader om tid och rum. De som totalt stänger ner måste öppna upp om inte samhället ska gå under. När det sker kommer smittan att drabba fler så länge vaccin saknas. I de mindre nedstängda samhällena var spridningen självklart snabbare än de helt nedstängda men ingen lyckades eliminera smittan. Därför ser vi nu en andra våg i de länder som tvingas öppna upp. Det problemet ryms inte inom det brinnande husets metafor. Där är huset nedbrunnet även om elden även där riskerar att sprida sig kvarter för kvarter.
Vi kan inte utan vaccin utrota viruset. Och när smittan fortsatt sprider sig kan vi likväl inte låta våra samhällen gå under. Vi kan låta ekonomin falla i ett fritt fall en viss tid men inte ständigt låta produktion, transporter och allt som är viktigt för ett samhälle stå åt sidan. Vi kan inte låta demokratierna gå under.
Så vad säger oss försiktighetsprincipen? Försiktighetsprincipen säger oss att vi måste vara försiktiga med tvärsäkerhet, smittan, de sjuka, med riskgrupperna, med äldreboendena, med ekonomin, med jobben, med vårt samhälle och med demokratierna. Vi kan inte kasta oss ur det brinnande huset i fritt fall. Vi kan inte låsa inne människor i andra hus i kvarteret om branden riskerar sprida sig. Vi kan inte fastna i förenklade metaforer för att hantera en svår verklighet lika lite som vi kan jämföra utan att inse att vi jämför med äpplen och päron om vi bortser från tidsdimensionen och det faktum att olika balanser i nedstängning har gett så olika resultat att det är svårt att jämföra.
Regeringen borde ha agerat redan vecka 8 med tydliga regler för hemmakarantän för återvändande från riskområden. Vi borde ha inlett en bred och omfattande testning, inte minst för att veta mer och skydda riskgrupper. Vi borde haft de beredskapslager som vi avvecklade för 20 år sedan. Vi borde haft en beredskap mot pandemier som inte bara var teoretisk utan som följt de förslag som statliga utredningar har gett regeringen. Vi borde haft en krishantering knuten till statsministern, som tidigare utvärderingar understrukit. Vi borde testa väldigt mycket mer nu, både immunitet och smittning.
Men i den stora frågan om vilken balans vi ska ha när det gäller nedstängning måste fler än en försiktigheter gälla. Förenklingarnas säkerheter som föds ur osäkerheten är farliga.
Vi behöver försiktighet med samhället i sin helhet, med ekonomi, näringsliv och företag, med människor som utsätts för ekonomins fria fall och isoleringens konsekvenser, med välstånd och social trygghet liksom med att vi måste ha den vård som smittade behöver. Vi behöver vara försiktiga för demokratins skull liksom för den fria världens skull. Försiktighetsprincipen måste tillämpas i många många riktningar. Det är mycket vi behöver vara försiktiga med. Metaforpolisen inom oss själva bör ingripa mot den som förenklar den svåra utmaning pandemin är.