Förintelsens Minnesdag den 27 januari är varje år en iskall påminnelse om en ondska som går bortom vår förmåga att förstå, men som likväl visade sig vara verklighet. Över sex miljoner judar avrättades systematiskt och industriellt av en regim och av människor som i sitt hat förlorat alla begrepp om mänsklig värdighet och människovärdet.
”Det får inte hända igen” är det budskap som ständigt upprepas med stort allvar. Problemet är att budskapets allvar inte följs av politikens konsekvens. Efter Förintelsen har vi trots alla löften sett hur antisemitismen gång efter gång har tillåtits blomma upp. I Sovjetunionen och i det av Sovjetunionen ockuperade Östeuropa utsågs judar – i linje med en lång historisk tradition av pogromer – till syndabockar för regimens misslyckanden och potentiella förrädare. Sverige tog i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet emot en våg av judar på flykt från Polen och en antisemitism som regimen väckt upp.
I Mellanöstern har vi under hela tiden efter andra världskriget sett hur antisemitismen varit en drivande politisk kraft för dess diktaturregimer. Iran vill utplåna Israel. Återkommande krig för att förgöra Israel har byggt på antisemitismens hat. Terrorismen mot Israel och mot andra delar av världen har haft antisemitismen som drivkraft.
Men det handlar inte om skeenden som är långt bort från vår trygghet. Antisemitismen har fått ett fäste även i vårt samhälle. I Sveriges tredje största stad väljer många judar att flytta på grund av det hat och de hot de möter. Det är en verklighet som inte har vuxit fram ur ett vakuum, utan genom en öppen flirt med antisemitismens krafter och ett tyst accepterande av deras existens. Malmö har blivit världskänt som en stad där judar känner sig hotade. Det som gör Malmö unikt är att den politiska ledningen inte kunnat dra en tydlig gräns mot antisemitismens krafter. Men problemen med antisemitismen finns inte bara där utan också runt om i Sverige.
I den värld vi lever i finns inga avstånd som hindrar hat och våld att nå över gränserna. Islamistisk extremism med rötterna i Mellanöstern slår över i ett hat mot det europeiska fria och öppna samhället. Skälet är enkelt. Öppna och demokratiska samhällen som värnar den enskildes rätt blir till hot mot den totalitära samhällssyn som extremisterna lever för.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå att svensk Mellanösternpolitik har utformats utan hänsyn till denna antisemitism. I en region fylld av hat, våldsamhet, förakt för kvinnors rättigheter och för människors liv har den svenska Mellanösternpolitiken i praktiken, genom sin förhållning till Israel, blivit till ett stöd för några av världens mest brutala regimer i deras kamp mot Israel och aldrig till ett stöd för den enda och ensamma demokratin.
I en region av brutala diktaturer och hårdföra terrorrörelser har Sverige inte ställt sig bakom det land som präglas av allas rösträtt, kvinnors och mäns lika rättigheter, respekt för var och en oavsett tro, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller kön. Sverige har inte stått upp mot de regimer som uppfyllda av antisemitism har valt hatet och hoten om en förintelse av den israeliska nationen. Vi har blundat för den antisemitism som gjort freden omöjlig.
Om vi menar allvar med att det inte får hända igen – och det gör vi – måste detta påverka också den politik som riktar sig mot omvärlden. Svensk utrikespolitik måste nämligen vara en funktion av de värden vi står för i Sverige Vi måste kompromisslöst fördöma den antisemitism som hotar Israel på samma sätt som vi måste fördöma den antisemitism som hotar vårt eget samhälle.
Vi kan inte föra en politik i världen och en annan i Sverige. En utrikespolitik som inte förmår att stå upp i kampen mot antisemitism får konsekvenser även i Sverige. Vi måste stå upp mot antisemitismen inför våra egna ögon liksom i andra delar av världen om vi vill visa att vi menar allvar med att det inte får hända igen.