Det finns inget att glädjas åt över Brexit. Europa blir svagare i en värld som innehåller allt fler hot mot demokratiska samhällen och rättsstater. För regimer som den ryska och kinesiska innebär Storbritanniens utträde ett svagare och mer utsatt Europa, där aggressioner och påtryckningspolitik blir lite lättare att genomföra.
Det gäller mot Storbritannien och mot oss alla. Det handlar i första hand inte om konventionella militära hot, utan om de aggressioner vi möter i en gråzon där krigföringen sker med medel som desinformation, penningtvätt, korruption, kriminalitet, cyberkrigföring och destabilisering. Det handlar om hot mot öppna samhällen som vi bara kan möta genom ett starkt samarbete kring ekonomi, säkerhet och teknik. För att stå emot krävs gemensam politik och gemensam ekonomisk styrka.
Någon kontroll över sin framtid har Storbritannien därför inte fått. Tvärtom är man nu utelämnad till svåra förhandlingar med övriga Europa, om hur man ska hantera handel till den ekonomi man är som mest beroende av nämligen den europeiska.
Frågan hur man ska göra detta har inget svar, eftersom britterna ömsom säger sig vilja skilja ut sig så mycket som möjligt och ömsom säger sig vilja handla så fritt som möjligt. Man vill ha så lite gemensamt som möjligt men samtidigt så mycket som möjligt. Vi ser nu ett splittrat Storbritannien och en union som nu drabbas av sina egna motsättningar, skotsk separatism, nordirländsk nationalism och walesiska krav på att bestämma mer över sin del av Storbritannien. För alla dessa delar av Storbritannien finns en gemensam faktor: man vill egentligen kvarstå som medlem i EU.
De offentliga utgiftsökningar som Boris Johnsson nu planerar, kommer inte kompensera för bortfallet av handel. Det hade dessutom kunnat göras oavsett om Storbritannien stannat kvar eller ej i EU och de kommer att försvaga Storbritanniens offentliga finanser.
Det finns de som tror Storbritannien kommer stå starkare utanför gemensamma marknader och gemensamma svar på omvärldens utmaningar. Det är svårt att se hur. Europeiska unionen formas av gemensamma marknader som i sin tur formas av gemensamma lagar.
Visst kan var och en ha sina lagar för bilars utsläpp, för telekom, järnvägar, energimarknader, produktmarknader eller finansiella marknader. Det innebär ju inte mer av självständighet när man ändå tvingas anpassa sig till andra. De marknadsekonomiska reformer som har öppnat upp den brittiska ekonomin, kommer nu ersättas av nationella regler som ger nationella marknader. Det finns ingen framgång i det, lika lite som man vinner någon kontroll över den egna framtiden när den formas av andras samarbete.
Storbritanniens utträde innebär inte marknadsekonomiska reformer, utan ett uppbrott från marknader och konkurrens. Det innebär ett steg tillbaka från de reformer som öppnat upp den europeiska ekonomin liksom den brittiska för konkurrens, mångfald och innovationer. Nu träder statsbidrag och faktiska monopol inom Storbritannien in i stället. Det blir inte något starkare Storbritannien av det, lika lite som Europa blir starkare.
Men Putin blir gladare. De kinesiska ledarna ser att de kan göra mer mot Europa. Trump tror att han kan påtvinga andra de handelslösningar han vill. Roligare än så är det inte. Mer kontroll blir det inte än så.
Precis som den brittiska flaggan har halats i land efter land sedan andra världskriget, har den nu halats i den union som kom till för att göra krig omöjligt. Där Storbritannien var en ledande kraft. Nu får den brittiska flaggan bara vaja i Storbritannien. Det gör sannerligen inte Storbritannien större.