Trots förhoppningarna om att relationerna mellan Europa och USA kommer att återgå till det normala, finns en fara i att motsättningarna i den amerikanska inrikespolitiken leder till en växande misstro mot omvärlden, även om Biden står för en Europavänlig politik.
Det innebär en betydande risk, om inte amerikanska politiska ledare kan visa att samarbetet med Europa bygger på både amerikanska och europeiska ansträngningar samt uppfyller gemensamma mål.
Europa och EU måste således visa att man kan vara en aktiv partner för att bidra till stabilitet och säkerhet. Det gäller inom Europa, från Ukraina och södra Kaukasien till Mellanöstern och Nordafrika.
Den europeiska och amerikanska frånvaron från fredsprocessen mellan Armenien och Azerbajdzjan har stärkt Ryssland och Turkiet, på bekostnad av regionens förutsättningar för fred och demokrati. EU måste vara en aktiv partner i Bidens process för att samla den fria världen.
Det gäller även gentemot Kina. Trumps Kina-politik har varit misslyckad och inte lett till något annat än att USA har hamnat utanför regionalt samarbete med Stilla Havsregionen och till att import från Kina har ersatts av än större import från andra delar av världen.
Nu måste resultat gå före retorik. Den dumpning av varor som är en följd av statsstöd i Kina måste prövas mot WTO-regler. Kina måste tvingas att respektera ömsesidighet vad gäller investeringar, företags konkurrensvillkor, immateriella rättigheter samt respektera andra länders rätt att kritisera den kinesiska diktaturens övergrepp. EU måste visa att man, liksom USA och andra allierade, inte öppnar sig för den kinesiska diktaturens påverkansoperationer och underrättelseverksamhet.
Det gäller försvaret av Europa. EU och Natos europeiska medlemsländer har sedan lång tid före Trump krav på sig att leva upp till försvarsanslag som motsvarar 2% av BNP. Det är ytterst ett krav från den verklighet där Ryssland sedan 2000 genomfört en omfattande upprustning som hotar Europas säkerhet. Det är därför ett krav som gäller var och en som vill kunna värna sin säkerhet och räkna med Natos och USA:s stöd.
Vill Sverige att USA fortsatt ska bidra till europeisk säkerhet, vilket inte minst har blivit den nuvarande regeringens strategi för att undvika att ta i Nato-frågan, måste vi liksom andra europeiska länder visa USA och de amerikanska väljarna att vi tar vår egen säkerhet på allvar.
Det gäller politiken gentemot Ryssland. EU måste för sin egen och för samarbetets skull visa att man kan stå upp mot ett Ryssland som systematiskt underminerar, desinformerar, för cyberkrig och hotar. Det kommer att sätta frågorna om gasledningen NordStream II till sin spets och ställa krav på tysk beslutsförmåga.
Det gäller handelspolitiken. För EU är det viktigt att på nytt engagera USA i handelsförhandlingar som handlar om mer än nuvarande tullfrågor. Det kommer att vara lättare att uppnå det inom tjänstesektorn, där möjligheterna till en transatlantisk marknad har en avgörande geopolitisk betydelse. När det gäller industrivaror bör målet vara att åtminstone avveckla tullar och harmonisera tullsatser som ett första led i detta.
Det är lätt att låta glädjen över en ny president skyla över de långsiktiga utmaningarna för det transatlantiska samarbetet. Risken för att den långsiktiga utvecklingen i USA går fel när det gäller relationerna med Europa är uppenbar. Det kräver att EU kan ta ansvar för sig självt och bidra till ett globalt ansvar. Det är så vi bäst värnar relationerna mellan den fria världens viktigaste demokratier och två största ekonomier.