Hur EU har hanterat pandemin har för många blivit en fråga om Europeiska Unionen är bra eller ej. Med motsvarande logik kan samma fråga ställas om varje regering och stat. Svaret blir alltid att möjligheten att fatta beslut inte säger något om besluten.
Det är svårt att hävda att pandemihanteringen visar att den svenska staten har fungerat väl och EU dåligt. EU-kommissionen fick uppdraget att skaffa vaccin när medlemsstaterna hade svårt att göra det på egen hand. Att Storbritannien har hanterat vaccineringen snabbare än vi beror inte på att landet står utanför EU utan att man hoppat över ett steg i godkännandeprocessen. I övrigt har Storbritannien, precis som USA, knappast hanterat pandemin bättre än Sverige eller EU.
Viljan att skylla på ”dom” är betydande, när svårigheterna överstiger politikens verkshöjd.
I den idédebatt om Europa som Moderaterna ska föra finns den existentiella frågan om vilka vi svenskar är. Sverige är inte bara en nation och en nationalstat utan delar också historiska erfarenheter och framtida utmaningar med en europeisk gemenskap.
I Europadebatten talar vi ofta om EU i tredje person singularis när unionen i själva verket handlar om första person pluralis – oss själva.
De gemensamma frågorna reduceras till ”EU-politik” i stället för att behandlas som en självklar del i all politik. I stället för att samtala om politikens mål och medel i den större europeiska kontexten, avskiljs en stor del av vår politik – från förutsättningarna för företagande till miljöpolitik – från den normala politiska debatten. Det är som att beslut i unionskretsen blir av mindre svenskt intresse bara för att de även rör den nationella verkligheten i Spanien, Rumänien och Danmark.
Det är vår politik som vi utformar tillsammans med andra. Vi är tillsammans med andra den Europeiska Unionen. Vi är medlemsstaterna men också staternas och unionens medborgare som i EU har tillförsäkrats historiskt unika rättigheter och friheter. Våra gemensamma institutioner gör EU till världens största inre marknad. Hur bra beslut EU fattar beror på oss, ingen annan.
Detta vi är den moderata Europavisionens första idépolitiska utgångspunkt. Det handlar inte om mystisk identitetspolitik eller om etnisk härkomst utan om den ibland brutala men också fascinerande historia som gjort oss till européer.
Det är omöjligt att förstå tanken om ett enat Europa utan de båda världskrigen, Nazityskland, Förintelsen, Sovjetunionen, stalinismen, järnridån och det totalitära förtrycket. Men den gemensamma spegelbilden till allt detta är visionen om frihet och fred på den kontinent som också har präglats av sina författare, historiker, målare, kompositörer, filosofer och vetenskapsmän, av kampen för demokrati, kvinnors lika rätt, för tolerans, för det öppna samhället och för nationers rätt att forma sitt eget öde.
Den andra idépolitiska utgångspunkten för Moderaterna är att människans frihet är oberoende av nationalstatens gränser, och rätten att påverka det gemensamma, lokalt, nationellt och europeiskt. Samarbete i det stora för att värna det lilla. Europa som en global aktör för att hävda mänskliga fri- och rättigheter, fri handel och en öppen värld. Friheten att arbeta, driva företag, rätten att etablera, konkurrera och att på hela den marknad som vi har gemensam utveckla det goda exemplets makt.
I det europeiska samarbetet mobiliseras också styrkan att stå emot hot utifrån, från despoternas och de auktoritäras karteller. Kinas dominanspolitik, Rysslands aggressioner och påverkanspolitik, Mellanösterns alla konflikthärdar, men även möjligheten att verka för en internationell rättsordning på liberal grund. Likaså klimathotet, som ytterst handlar om att hitta alternativ som gör fossila bränslen omoderna, allt för dyra och till slut helt onödiga.
Europapolitiken är inte en särskild art av politik, utan helt vanlig politik men genom europeiska institutioner. Inga särskilda Europapolitiska linjetal eller program behöver hållas, men däremot linjetal om vår säkerhet, vårt välstånd, vår forskning, vår moraliska räckvidd och vår frihet. Allt detta förverkligat på de politiska nivåer där de sköts bäst, lämnar mest utrymme för friheten och ger störst chanser till framsteg.
Förhoppningar på andra måste i stället bli krav på oss själva. Den agerandes vilja i stället för åskådarens hjälplöshet. EU som en gemensam kraft, inte som ett överhuvud. Vi själva som en politisk kraft för frihet, marknadsekonomi och utveckling. För Moderaterna måste Europapolitiken utgå från första person pluralis, aldrig tredje person singularis.