Det mest anmärkningsvärda med den nuvarande regeringens politik är att ingen försvarar den. Det finns väldigt få som anser att den lyckats med att minska arbetslösheten, öka tillväxten, bekämpa segregationen, hantera den hotfulla gängkriminaliteten och få fart på bostadsbyggandet. Arbetslösheten tillhör Europas högsta, den ekonomiska tillväxten är låg, segregationen sätter sig allt djupare eftersom regeringspartierna förnekat problemen, gängkriminaliteten med sina sprängningar, bombdåd och avrättningar gör Sverige unikt bland jämförbara länder.
Invandringspolitiken är i praktiken regellös och godtycklig, långt ifrån rättsstatens principer. Vårdköerna växer runt om i Sverige, förutom i de regioner som inte är styrda av socialdemokrater. Istället för beslut och lagstiftning, talar regeringen om inriktning och utredning. Det är som ett skepp som flyter vind för våg.
Vi har kanske aldrig haft en regering som så få, om ens någon försvarar. Det är svårt att finna någon som är stolt över dess resultat. Det är en serie av populistiska misslyckanden, som nu senast plastpåseskatten. Skatten är tänkt att hantera de asiatiska flodernas utsläpp men är riktad mot en förnuftig återanvändning i Sverige, den blir därför en åtgärd i raden av ineffektiv klimatpolitik, virrigheter och vilsenhet.
Till allt detta kommer en sjukvårdspolitik som klamrar sig fast vid gamla strukturer och som försöker flytta köer, istället för att avskaffa dem. En av expertmyndigheterna utdömd klimatpolitik med en energipolitik som leder till drastiskt stora utsläppsökningar.
En försvarspolitik som aldrig går i mål. Politisk reglering av bostadsmarknaden som leder till minskat byggande i en tid av växande bostadsbrist.
Vem försvarar detta? Uppenbarligen inte statsministern, för han skyller ifrån sig och menar att alternativen till dagens misslyckanden är att Sverige blir ett land som öppnar sig för nazism och fascism. Så som det gamla Östeuropas despoter försökte försvara sin politik, med att alternativet var fascismen. Även Putin menar att hoten mot den egna ordningen är fascismen. Det var därför han invaderade Ukraina för att som han sa ”stoppa den fascistiska utvecklingen”.
Men Sverige är inte på gränsen till fascism som landets statsminister hävdar. Han kan sitt land så dåligt, att han förolämpar dess folk och suddar ut begreppen som är avgörande viktiga för demokratin. Problemen med antisemitismen är som störst i Sveriges tredje största stad, där regeringspartiet gjort sig till en del av problemet genom att inte bara acceptera antisemitiska element utan också flörta med antisemitiska uttalanden som sådana.
Sveriges grundläggande problem består inte i att människor kan välja, utan att vi har en regering som flyr från sitt ansvar. Det är en tillgång för Sverige att man i dag kan välja sin välfärd och att vi sedan 1990-talets reformer, fått mer av marknadsekonomi. Det är valfriheten och marknadsekonomin som är vårt hopp när det gäller framtidstro och människors möjligheter att bryta segregation och hopplöshet.