En av den klassiska filosofins grundsatser kan i modernt språkbruk uttryckas med satsen om att alla brandbilar är röda men alla röda bilar är inte brandbilar. Bland judiska vänner har jag hört den formulerad med svart humor och en liten självironi med att bara för att man är paranoid behöver det inte betyda att man inte är förföljd.
Det är likväl det stora och allvarliga misstag Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski gör i sin stora söndagskrönika i dag. Rubriken är påträngande och total i sitt budskap: ”Donald Trumps farsot drar in över Sverige”. Han menar att pressfrihetens fienders kritik mot medier gör det olämpligt att kritisera media.
Donald Trump är en katastrof för det USA vi känner, en skam för det politiska etablissemang som tillåter eller förlåter hans ständiga övertramp och han skapar en polarisering som drabbar hela det amerikanska samhället. Hans vänner, eller snarare dem han känner gemenskap med, synes snarare vara despoter av olika slag än demokratikämpar och dem som värnar det öppna samhället. Men innebär det att hans farsot drar in över Sverige?
Bara för att klargöra en sak. Jag tror i grunden inte den farsoten ens drar ner det amerikanska samhället. Trump skadar det amerikanska samhället men han förmår inte dra ner det. Det är min tro och mitt hopp även om jag måste erkänna att jag känner en rädsla för vad som händer den dag Trump har förlorat valet men inte vill erkänna det.
Det är oavsett vilka domare som utses till Högsta Domstolen knappast ett problem med det som kallas transitionen till den nya presidenten. Men den mytbildning han kan förväntas skapa kan utlösa ett hat och motsättningar som vi inte sett i USA på modern tid. Den risken innebär emellertid inte att USA blir ett land utan fria media, utan fri press och yttrandefrihet. Då förlorar man greppet om de proportioner som all samhällsdebatt måste bygga på.
Och det är lätt att förlora proportionerna när vi förfäras över det extrema. Vänstergrupper är i dag mer våldsorienterade än på länge i det svenska samhället. Islamistiska grupper som präglas av extremism utpekas som ett ytterligare hot mot vårt samhälle. Nationalistiska grupper som NMR plus nätverk där i kring är ett ytterligare exempel. De har det gemensamt att de har ett våldskapital som de försöker profitera på men ett mycket marginellt stöd.
De utgör inte en politisk kraft men kan utgöra en fara för vår säkerhet och bör främst ses som en utmaning för brottsbekämpande myndigheter och för rättsstaten. De ska ha polisens fokus, inte politikens, det gör dem bara större. Sedan har vi självfallet de enskilda personer som sitter där ute vid Nätet, och som fångas av sitt eget hat och låter Nätet bli platsen där de fegt kan manifestera det mot andra människor.
Det fanns en tid då just DN utmålade NMR som den stora politiska faran som hela det svenska samhället måste manifestera mot. Alltifrån partiledare till Tv-team for ut för att bevaka och förfasa sig över en hop patetiska figurer i vita skjortor som stod där i sin ensamhet, bara stimulerade över medias uppmärksamhet, stora reportage i media och de motdemonstranter som kallar sig antifascister och som med sitt våld vill göra allt i vårt samhälle till en kamp mellan dem och just NMR.
NMR och de 49 vitskjortorna gjordes långt större och mer betydelsefulla än de någonsin varit i närheten av att vara. De blev inte större i verkligheten men i den mediala spegel som de sökte uppmärksamhet i, och som gav dem den. Så fick de en betydelse deras omfattning och stöd inte förtjänade överhuvudtaget. Långt senare noterade DN detta på sin ledarsida, att man inte bör göra extrema och marginella grupper större än vad de är.
I ett senare skede, när Stefan Löfven trots ett valnederlag ville bilda regering stöptes allt detta om i en större politisk figur. DÖ och JÖK var till för att hindra en fascistisk eller nazistisk utveckling i det svenska samhället, som om det svenska folket till den allra största delen var eftergivna till extremismens och nationalismens förakt för demokratin. Och med dem KD, M, L och C, även de två senare som ju i en sällsam egenspäkning ansåg att en fyrpartiregering innebar en risk för fascistisk utveckling. Ungern men inte Rumänien, Slovenien eller Malta gjordes till ett exempel på hur det kunde gå i Europa om inte socialdemokrater fick regera.
Att utmåla oppositionen som potentiella landsförrädare och extremister som hotar samhällets stabilitet är inte sällsynt, men det är sällsynt i demokratier. Det är polariserande och skapar sina egna motsättningar bortom sakfrågornas skiljelinjer. Det är dessutom ett effektivt sätt att devalvera betydelsen av begrepp som extremism, fascism och nazism. Det fanns och finns inte någon fascism stormvind som blåste in över Sverige.
Men tillbaka till Peter Wolodarski som menar att Trumps farsot nu blåser in över Sverige och att vi därför inte bör kritisera journalister och media liksom man inte bör diskutera Public Service utan att inse vilka krafter man därmed, enligt honom, gynnar.
Peter Wolodarskis utgångspunkt är nämligen att det finns många som på twitter uttrycker sitt missnöje med vad olika journalister har sagt och säger och att detta inte bör ges näring. Men hatets krafter får aldrig användas för att brännmärka den fria debatten. De är en härskarteknik som skadar demokratiska samhällen och som delar politiken på ett djupare plan än dess sakfrågor.
När jag under många årtionden mött socialdemokratiska företrädare har jag inte kopplat ihop dem med det träsk av hat som mött och möter moderater i socialdemokraternas och vänsterns utmarker. Inte ens när det varit från SSU organiserade kampanjer.
Missnöje, diskussion och olika uppfattningar får med visst eftertryck sägas vara innebörden av det demokratiska samhällets kultur. När en journalist närmare fem gånger frågar om Jimmy Åkessons förkylning och om han inte tycker han borde gjort som journalisten tycker att han borde ha gjort reagerar de flesta.
Det ursäktar ingen att hata eller hota vederbörande. Det bör när det går göras till en polisiär fråga. men det hatet ursäktar heller inte att brännmärka kritik. När intervjun handlar om det mesta annat än vad Sd tycker eller säger sig tycka, kan även den som ogillar Sd reagera. De som ser och lyssnar förhåller sig alltid till det som sägs. I ett demokratiskt samhälle kommer det till uttryck på olika sätt. Genom insändare, samtal och i media. Ju mer journalister gör sig till opinionsbildare och aktörer ju mer blir det så.
Journalistikens uppgifter är svåra. Fakta är svåra och ofta omdiskuterade. Och fakta måste få diskuteras. Det är pressfrihetens mest grundläggande utgångspunkt.
Ju mer journalistiken riktar in sig på opinionsbildning och den egna uppfattningen desto mer angeläget är att det blir en del av vårt samhälles diskussion och debatt. Media står inte fria eller ovan från den politiska debatten.
Pressfriheten och yttrandefriheten handlar om att varje åsikt ska kunna bemötas och diskuteras.
Pressfriheten garanterar pressens frihet och dess rätt att trycka och sprida sin rapportering liksom sina uppfattningar. Men den utgör inte en stämpel på att man har rätt. Pressfriheten har vi just för att den enskilda tidningen eller kanalen inte kan anses stå för den absoluta sanningen. Det är därför den är så viktig att försvara, mot Trump, mot vänstern som vill äga den samt kontrollera sina monopol och mot dem som vill styra redaktioner.
Tesen om ofelbarheten, att man står ovanför den politiska debattens diskussion och att pressfriheten skulle ge en frihet från kritik som står i rak motsats till pressfrihetens grunder. Tanken på att det finns en Sann Nyhet förenar i själva verket de krafter som vill undergräva pressfriheten och borde aldrig vara ett ledtema för dess försvarare.
Politiker i Sverige skulle kunna hävda att journalistiska granskningar, journalistisk kritik och oberoende nyhetsrapportering skadar politikens trovärdighet, och skulle någon kunna häva, demokratins trovärdighet. De drev som då och då skapas och utvecklas inom journalistiken skapar drev på twitter som är hatfyllda och oförlåtande. När DN hävdade att Lars Adaktusson hade röstat emot aborträtten – något som i grunden är omöjligt eftersom abortfrågan inte är en EU-kompetens och inte bör bli det – var det ett drev som i sin tur skapade många andra drev av hat. Och Lars Adaktusson liksom alla andra politiska företrädare får leva med detta. Även DN borde ha reflekterat över det. Men det går inte och får inte användas som grund för att reglera pressfriheten.
På samma sätt kan den politiska debatten om vad som sägs inom mediernas politiska rapportering inte stå fri från politisk debatt. Man kan och får inte säga att kritik mot journalisten x eller min text här om Peter hotar demokratin.
När Peter W menar att vi i dag inte bör diskutera frågan om public service uppdrag kan jag för min del säga att jag sedan 1980-talet ansett att monopolet som då fanns borde avskaffas, vilket många i media ansåg var förskräckligt och hotade demokratin, och att jag i de utredningar som sedan följde menade att i en miljö av ett bredare utbud i etern var det inte bara möjligt utan önskvärt att ge Public Service ett smalare uppdrag, inte minst för att se till att program som inte blir gjorda skulle kunna bli det. Den debatten tror jag är viktig för att långsiktigt värna en legitimitet för PS.
Nu menar Peter Wolodarski att jag och andra inte bör göra det eftersom det bidrar till att Trumps farsot drar in över Sverige. För det första anser jag inte att Trumps farsot drar in över Sverige. För det andra menar jag att om journalistikens makthavare försöker tysta debatten i omtanke om den fria debatten och den sanna journalistiken gör man gemensam sak med Trump snarare än att stå emot farsoten. För det tredje är alla brandbilar visserligen röda men det innebär inte att alla röda bilar är brandbilar. Det faktum att de som är emot fria media är kritiska mot media innebär inte kritik mot media riktar sig mot mediefriheten.