I dag är 30 år sedan Tyskland återförenades. Något som i årtionden varit en dröm för tyskar på båda sidor den järnridå som klöv deras land blev plötsligt verklighet. Återföreningen av Tyskland blev i sin tur en förutsättning för den återförening av Europa som följde av Sovjetunionens fall och de gamla diktaturernas fall. Europa befriades.
Det är svårt att se någon ner formativ händelse i vår moderna historia. I dagens Europa har vi våra problem, några av dem stora, men de ska ses mot den tid då rått och totalitärt förtryck rådde bakom hela den linje som järnridån dragits längs. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Bulgarien och Kroatien är i dag medlemmar av EU. En fri och öppen ekonomi, demokratiska statsskick och fria medborgare.
Tendenserna till auktoritärt styre har varit är många i Polen och Ungern liksom i Rumänien som socialdemokrater från och till gärna förtränger. I flera av de andra länderna behöver demokratin som kultur mogna. Alternativen till återföreningen och deras medlemskap i EU hade varit brutala och totalitära. Vi hade sett parallella skeenden till dem vi har sett och ser i Ukraina och Vitryssland, liksom i Moldavien eller Georgien. Ryssland hade haft en intressesfär för diktatur och rättslöshet ända in i centrala Europa och på andra sidan Östersjön.
Nu finns alla dessa länder, deras medborgare framförallt, inom ramen för en öppen ekonomi och ett rättssystem som har sin grund i demokratin. Utanför hade de varit prisgivna åt andra makter utan någon motkraft.
Det ryska välde som Putin i dag vill återupprätta genom aggression och påverkanspolitik hade varit verklighet.
Nu har Europa en stark och stabil demokrati i sitt center. En god granne till Sverige. En stark kraft för ett Europa som behöver stå starkt i världen. Jag glömmer aldrig när jag talade på ett CDU-möte i Västtyskland våren 1989, en tid som var långt avlägsen från tanken på att muren skulle falla ett halvår senare. Lite stolt var jag över min slutmening: Für ein Europa ohne Grenzen, nur mit frei Menschen.
Men det fanns ett stort intryck som jag bar med mig. Det var den formulering som den dåvarande borgmästaren i Berlin Eberhard Diepgen inledde med: ”Für mich wird Berlin immer die Haupstadt Deutschlands”, en formulering som mer hade att göra med en påminnelse om Tyskland oavsett delningen var en gemensam tysk nation snarare än tron på att Berlin verkligen skulle bli Tysklands officiella huvudstad. När jag såg hur många av de äldre som tårades i ögonen efter hans anförande samlades kring honom förstod jag hur djupt sår delningen verkligen var hos hela den generation tyskar som upplevt den och decennierna efter.
Ett år senare blev Berlin Tysklands huvudstad och 30 år senare firar vi ett återförenat Tyskland och ett enat Europa. Det är i sin tur utsatt för påverkan, aggressioner och försök till splittring. Det säger mycket om hur historiens vingar kan slå, och borde påminna oss om alla de riktningar i vilka de kan slå. Det är inte alltid de slår i rätt riktning. Desto viktigare att fira när de gjort det.