Det som de flesta torde vara överens om är att beredskapen för att möta en pandemi har varit allt för liten i Sverige. Beredskapen för att möta kriser överlag har varit betydligt större i andra länder. Beslutsförmågan att tidigt agera har varit större i så gott som samtliga andra länder. Det tog den svenska regeringen närmare tre veckor innan man började att agera som regering. Det ledde till att inget gjordes med dem som reste in från Iran, från Kina och senare från sportlovens Österike och norra Italien.
Det var under en tid då regeringen och ett antal ledande företrädare för media odlade tesen att regeringens uppgift är att följa myndigheters råd och rekommendation, inte att regera. Förnumstiga kommentarer om hur den svenska grundlagen förutsätter myndigheters oberoende, närhetsprincip och likställighetsprincip avslöjade att många inte insåg att inget av detta fråntar regeringen ansvaret att styra riket, än mindre det i ett samhälle unika mandatet att fatta besluta och ta initiativ som ligger bortom eller ovan en myndighets ansvarsområde eller att kräva åtgärder som myndigheter själva inte har gjort men borde göra.
Allra tydligast kom detta till uttryck i att regeringens krishanteringsråd kallades först torsdagen den 27 februari för att fyra dagar senare, på måndagen den 2 mars mötas, först i början på en ny arbetsvecka. Då hade regeringen redan i början av februari klassat Covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom. Krishanteringsrådet som är underställt inrikesministern, istället för som efter tidigare kriser rekommenderat statsministern, kom därför att inte vara en proaktiv struktur, något som är avgörande för förmågan att snabbt utveckla beredskap i tider av oväntade kriser. Oavsett att regeringskansliet säkerligen haft många sammanträden hade inte några beslut som påverkat regler eller sjukvårdsberedskap kommit ut ur detta, lika lite förberedelser vad gäller materiel.
Under den tid som gick förlorad kom mängder av smittade personer tillbaka från sportloven norra Italien och Österrike. Hade de mötts av klara förhållningsorder och krav hade mycket kunnat vara uppnått när det gällt att begränsa spridningen och platta den kurva vi nu alla talar om.
Mer allvarligt än tafattheten inför händelseförloppet är de konkreta besluten när regeringen Löfven bildades att i strid med erfarenheterna från tidigare kriser och gjorda rekommendationer lyfta bort krishanteringsfunktionen från statsministern och statsrådsberedningen. På motsvarande sätt som vid debaclet när det gällde hanteringen av Transportstyrelsens brott mot svensk säkerhetslagstiftning kom statsministern att vara frånvarande från det informationsflöde och den beslutsstruktur som en kris kräver.
Den övergripande kompetensen och mandatet att agera ovan myndigheters begränsade perspektiv och mandat och ovan departementsindelning är statsministerns och det är statsministern som har det övergripande ansvaret för att en regering fattar beslut och agerar. Oavsett vilken syn man har på Folkhälsomyndighetens avvägningar kommer man inte ifrån att det är regeringen som har ansvaret för vilka avvägningar som görs.
Regeringen lät enskilda myndigheters bedömningar inom sina olika områden och mandat vara styrande för hur den offentliga makten i sin helhet utövades i en framväxande krissituation för hela vårt samhälle. Det är ett nytt misslyckande av samma slag som en gång Tsunamin, Transportstyrelsen och skogsbränderna sommaren 2018. Upprepat och utan lärdom för hur krisberedskap måste etableras genom beredskap och beslutsförmåga.
Den bristande beredskapen vi idag får leva med har mer djupgående orsaker än så. Nedläggningen av försvarets fältsjukhus mellan 1996 och 2004 har skadat Sveriges beredskap överlag. Det är självfallet så att allt som lades ner inte hade kunnat användas i dag och det är självfallet så att det som gör ett sjukhus är personal som inte kan lagras. Men ett bibehållet antal fältsjukhus med prioritering av den mest moderna utrustningen eller mest beständiga hade varit en styrka i dag. Ett mindre antal sådana hade dessutom kunnat blivit moderniserade för att möta en bred skala av katastrofer förutom en pandemi.
Nedläggningen av stora beredskapslager av medicin och medicinsk utrustning under samma tid hade en magnitud och omfattning långt större än den lagerhållning som fanns inom apoteksväsendet. Den hade heller inget att göra med den avreglering av apotekssektorn som kom 15 år senare. Nedläggningen av beredskapslagren, som Finland har kvar, var en naiv och ansvarslös nedläggning av viktig beredskap.
Avregleringen av apoteksväsendet har i sin tur inte något att göra med vilka krav som ställs på apotekens beredskap. De borde ställts oavsett vilken form som apoteksväsendet är organiserat i, på samma sätt som till exempel oljebolag hade en plikt att hålla lager fram till 1990-talets slut.
Förslag till hur en större beredskap när det gäller hur medicin och medicinsk utrustning presenterades också av en utredning 2014 men hanterades inte av den då tillträdande regeringen Löfven. De lämnades utan åtgärd och hanterades istället genom nya utredningar.
Då eller senare borde beslut ha fattats istället för att idag skylla på privata apotek som har visat sig ha både hög tillgänglighet, servicenivå och närvaro men inte omfattats av krav från staten på den lagring som samhällets beredskapen i sin helhet kräver. De kraven kan bara staten ställa. Under hela den tid som regeringen Löfven har suttit vid makten hade, på basis av utredningsförslag som lades fram 2014, beslut om en sådan nationell beredskap med stöd av expertmyndigheters rekommendationer kunnat fattas.
Den utredning som överlämnades till regeringen den 2 april i år återkommer till att staten har detta ansvar och nu bör ta det. Skälet är enkelt. Det är inte enskilda kommuner eller regioner som har eller kan ta ansvaret för beredskapslagring. Det finns ett krav på regioner att ha en god beredskap på medicin men inte motsvarande när det gäller skyddsutrustning utöver det som den normala verksamheten kräver.
Det säger sig självt att det bör finnas buffertar för att möta snabbt växande användning eller behov av både mediciner och skyddsutrustning men den stora bredden av katastrofer som ett samhälle måste kunna möta kan inte vara kommunalpolitikers uppgifter att bedöma, förbereda sig för och hantera.
Extrema samhällshot och kriser, som nu i pandemins fall har lett till brister i hela världen, kan inte gärna ligga i kommunalpolitikers uppgift och kompetens att bedöma. Det samma gäller förutsättningarna för Sveriges handel med andra länder, leveranser och konsekvenserna avstängda gränser liksom förhandlingar med andra länders regeringar om leveranser. Det har också i återkommande försvarsberedningar varit en fråga som varit en självklar uppgift för staten, oaktat att staten inte har tagit ansvaret.
Det är och måste vara upp till staten att reglera och skapa beredskap för kriser som hotar vårt samhälle i sin helhet, som vi inte kan vänta oss och som till sin natur inte är förutsebara.
Det oväntade är definitionsmässigt en svår företeelse att planera för och skapa beredskap att möta. Stora bränder, omfattande terrordåd, smutsiga bomber, omfattande explosioner, förgiftat dricksvatten, biologisk krigföring i gråzonens skydd eller militära angrepp är liksom en pandemi som kan ha många olika förlopp något som vi alla måste ha någon typ av beredskap för men det är bara staten som kan reglera hur vi ska göra det som samhälle.
Det är bara staten som har lagstiftningsmakten och resurserna, som har mandatet att göra de säkerhetspolitiska avvägningarna och det är staten som har ansvaret vid stora samhällskriser.
Det har i debatten av dem som vill värna den regeringskonstellation vi har hävdats att beredskap mot stora samhällshot är något som regioner måste ta ansvar för. Inte minst brukar det hävdas från socialdemokrater att det är Region Stockholm som bär ansvaret för bristande tillgång på skyddsutrustning, något som i stort präglar hela Sverige, Europa och USA liksom de flesta andra delar av världen. Det är bara i länder som vårt grannland Finland, där staten har tagit sitt ansvar som mönstret är ett annat.
Det är en ny syn på staten och på regeringsmakten. Det förbiser också det självklara att bara staten har mandatet att bedöma och verka emot de fundamentala hot som vårt samhälle möter. Ska vi ur denna krisen kunna dra rätt erfarenheter, vilket faktiskt har gjorts efter tidigare kriser, är det statens ansvar som det handlar om.
Staten måste i form av regering och riksdag ha och ta ansvar för vårt samhälles beredskap men också för en beslutsförmåga som gör det möjligt att möta även det oväntade. Ett öppet samhälle, ett fritt näringsliv, många olika sjukvårdsgivare och en beredskapsplanering under en regering som är förberedd på att man måste kunna möta det oväntade är den bästa beredskapen. De som dröjer med att ta sitt ansvar, som flyr det och som skyller på andra är däremot inga goda krishanterare.
Någonting måste vi lära oss denna gång så att det också leder till förändring. Föreställningen om att det är regioner i Sverige som bär ansvaret för den brist på skyddsutrustning som präglar stora delar av världen är en flykt från det ansvar som staten i form av regering och riksdag måste ta och leder fel när det gäller de krav som måste ställas i framtiden.