Lögnen, osanningen och halvsanningen har tillsammans med spridning av rykten, konspirationsteorier samt misstänkliggöranden blivit till en självklar del av den moderna tidens krigföring som ständigt pågår i den gråzon vi nu ser som ett pågående slagfält mellan demokratier och diktaturer.
Ryssland gör det och får stöd av gamla lojala Moskvabeundrare -som den så kallade fredsrörelse som ständigt utpekar demokratier som hot medan diktaturer framställs som fredsvänner – och nya förment nationalistiska extremister som inte är mer nationalistiska än att de hellre bockar för Putin än står upp för demokratins flaggor.
Kina gör det genom aggressiva attacker mot media, enskilda personer och var och en som antingen är kritisk mot diktaturen eller nämner Dalai Lama, Taiwan eller kravet på demokrati. Kina agerar genom konspirationsteorier och osanningar liksom lögner. Så fungerar diktaturer och så kommer de alltid fungera. Diktaturen överlever bara genom att förtrycka medborgarna och sanningen.
De har alla sina allierade och nyttiga vänner. Des om gillar konspirationsteorierna och de som menar att man ska buga för den despotiska makten. När jag för en tid sedan påpekade att det är den kinesiska diktaturen som bär ansvaret för undermåliga livsmedelsstandards, vidrig djurhållning samt att sanningen om coronaviruset förtrycktes och därför inte kom fram så snabbt att det hade kunnat hejdas och mötas, fanns det borgerliga ledarskribenter som på fullt allvar menade att Kinas ekonomiska styrka gör att vi ska fundera på om vi inte ska vara eftergivna istället för ståndaktiga i kritiken av diktaturen.
För några dagar sedan blev jag kontaktad av en TV-kanal som ville att jag skulle debattera eller föra ett samtal med diktaturens företrädare som om det är en fråga om skilda uppfattningar och inte om skillnaden mellan diktaturens dominerande lögn och demokratiers sökande efter det som är rätt. Kanalen i fråga ville ha ett samtal där man kunde vara en neutral part, som om det var en diskussion mellan två olika åsikter där sanningen ligger någonstans emellan. Respekten för diktaturen går för många långt bortom vårt gemensamma försvar av den front som demokratin måste vara.
På Aftonbladets Kultursida finns en tradition av lögner och osanningar för att förmedla propagandans smutskastning. Där har Lenin återkommande hyllats liksom tesen att det var Sovjetunionen som befriade Europa efter andra världskriget, något som få av kommunismens offer håller med om.
Den redaktionella öppenheten för förtal eller osanningar har lett till ett antal skamliga påståenden som en seriös tidnings ledning borde ta itu med istället för att låta fortsätta som en redaktionell linje. I samband med Metoo uppvaknandet skandaliserades en teaterdirektör på ett skamligt sätt. En ledande Rysslandsforskare mötte i sin tur precis den typen av misstänkliggöranden och anklagelser som den ryska propagandacentralen vill ska användas mot alla som kritiskt granskar den ryska despotin.
Martin Agaard är en kulturredaktör som tillhör de nyttiga vännerna. Han spelade med i propagandaattackerna mot Rysslandsforskaren och han har ständigt misstänkliggjort den politiska ledningen i Ukraina för att vara fascistisk, på samma sätt som den ryska ledningen gör för att misstänkliggöra att Ukrainas parlament gjorde sig av med en korrumperad Moskvatrogen president. Och när Ryssland invaderade Ukraina underströk han att det var för att bekämpa fascismen i Ukraina på samma sätt som propagandisterna i Kreml försökte legitimera invasionen.
Nu har han skrivit om Ungern och hur Viktor Orban har tagit steget mot ett auktorativt styre som är oförenligt med yttrandefrihet och demokrati. Nu försöker han hävda att Orban har en beundrare i mig som enligt honom betraktar denne despot på samma sätt som vänstern beundrat Fidel Castro. Det är förvisso sant att vänstern beundrat och beundrar Fidel Castro men jag har sedan 2011 då Orbanregeringen kom på plats klargjort att hans steg för att inskränka yttrandefrihet är oförenliga med de värden som präglar EU.
Så här skrev jag 2011 på min blogg, när Ungern blivit ordförandeland i EU: ”Tyvärr finns det en tråkig baksida med det ungerska ordförandeskapet. Den nya Orban-regeringen har infört en medielagstiftning som ger en statlig nämnd rätt att stämma tidningar och andra för publiceringar som kan anses strida mot värdighet och god sed.
Det är en lag som inte är värdig ett land som är med i Europeiska unionen. Det finns nu skäl för kommissionen att nu formellt tvinga den ungerska regeringen att redovisa hur man har tänkt sig detta och vad man ska göra för att garantera en full tryck- och yttrandefrihet. Tryckfriheten får inte bli en relativ fråga, och den handlar inte om att vara bättre än i grannländerna. Tryckfrihet och yttrandefrihet är demokratins förutsättning.”
Sedan i takt med att allt har blivit värre har min kritik fortsatt och för ett antal år sedan gick jag i täten för att i vår partigrupp i Europaparlamentet fördöma hans styre. Offentligt har jag fördömt honom i svenska media liksom i internationella och internt har jag attackerat hans styre och krävt hans uteslutning.
När Martin Agaard trots detta hävdar att jag beundrar honom är det den medvetna lögnen, den aktiva viljan att använda osanningen och strävan att framställa det som att vi alla här och där, liksom han gentemot det ryska styret, ser mellan fingrarna med diktaturen. Men det är osant, lögn och falskt. Det säger mycket om Agaard, men inget nytt som vi inte visste. Förtalet speglar sig tillbaka på honom men också på den tidnings ledning som återkommande tillåter att desinformation blir ett dagligt gift i det redaktionella arbetet.
”