EU kunde liksom medlemsstaterna varit bättre beredd att möta pandemin men kan inte vara mer beredd än medlemsstaterna. Likväl har samarbetet inom EU blivit det viktigaste stöder för varje enskild medlemsstat. Det har däremot blivit till en självklar propagandafras i kinesisk och rysk desinformation, understödd av deras nyttiga vänner i europeisk politik, att EU inte varit till någon hjälp i Coronakrisen.
Det är fel och bottnar i tron att EU har en lösning som inte medlemsstaterna eller de nationella regeringarna har tillgång till. Som om EU vore en högre makt. Men i verkligheten har EU varit avgörande inte bara för samarbetet mellan medlemsstaterna. I inledningen av krisen hjälpte EU och många medlemsstater just Kina med medicinsk utrustning och mediciner för att underlätta krishanteringen.
En del av det material som då skänktes utan några propagandainslag har sedan av diktaturens företag sålts tillbaka med betydande propagandainsatser.
När krisen slog mot Europa drabbades alla medlemsländer av den. Det innebar att de resurser som saknades i Italien också var en brist i Tyskland, eller i Sverige. Det begränsade möjligheten att hjälpa varandra. De stängda gränserna som många regeringar i rädslan för spridning genomförde underlättade inte det nödvändiga samarbetet. En stor pandemi som får en stor spridning samtidigt som det är svårt att ha en översikt över dess spridning skapar betydande resursproblem. Så har det blivit i Sverige och så är det i varje annat medlemsland.
Att Sverige haft problem med medicinsk materiel beror på att staten avvecklade beredskapslager på 1990-talet. Göran Persson skriver självberömmande om det i sina memoarer. Trots otaliga utredningar som visat på behovet av att staten tar ansvar har inget skett. Anders Ygeman fortsatte så sent som 2017 på Göran Perssons spår och menade att det var omodernt och naivt att ha lager i beredskap. Denna bristande beredskap har givetvis begränsat Sveriges möjligheter att hjälpa andra men kan knappast sägas bero på Region Stockholm som den socialdemokratiska propagandan och ibland ledarsidan på DN tycks hävda.
Det är en nationell och europeisk brist på medicinsk materiel som EU nu genom gemensam inköpsorganisation hanterar, som Region Stockholm genom egna initiativ hanterar och som Socialstyrelsen med viss byråkratisk begränsning gör. I denna process har trots diverse grus i maskinerierna medlemsstaterna hjälpt varandra med mycket stora volymer ansiktsmasker, ventilatorer och intensivvårdsplatser.
Omfattningen på detta är långt större än det som präglat kinesiska eller ryska hjälpsändningar vars kvalitet dessutom har lett till att materiell har fått återsändas. EU har i den delen inte varit bättre än medlemsländerna av det enkla skälet att EU inte är mer än medlemsländerna. Men nu fungerar transporter, leveranser och fördelning av nyinköpt materiel. Spanien och Italien har fått betydande hjälp, liksom Frankrike. Man kan hävda att det är för lite men det beror på att medlemsstaterna allmänt har haft för lite beredskap, inte på att EU inte har hjälpt där det varit möjligt.
Skillnaden mot USA är slående. Där har den federala nivån under Trump vägrat att gå i täten för fördelning av de resurser som finns. Olika stater har genomfört större vaksamhet och nedstängning än vad Vita Huset från början ansåg lämpligt.
President Trump ansåg i inledningen att inget borde göras varefter han stängde gränser mot Kina och mot EU, i det senare fallet oklart varför eftersom det amerikanska problemet var den smitta som fanns i landet, inte inflygande människor från Europas länder. Han slog därmed sönder en viktig förutsättning för samarbete med Europa samtidigt som Förenta staterna blev allt mindre förenade i sin kamp mot viruset.
Det är svårt att se att USA har fungerat väl i denna kris. En president som bytt uppfattning från dag till dag, som ibland tror sig kunna uttolka den medicinska utvecklingen på basis av Tv-tittande och som i grunden ansåg att man inte skulle fästa någon uppmärksamhet på problemet, har hamnat i konflikt med delstaterna och med den tillgängliga expertisen och ansvariga myndigheter.
Sanningen är att EU som union har fungerat bättre än USA som union. EU har kommit att ge ett för Sverige viktigt samarbete när det gäller större uppköp liksom så är fallet när det gäller Italien och Spanien. Det innebär inte att problemen är lösta eftersom de ligger bortom den politiska beslutsmekanismen att lösa. Däremot kan medlemsländer agera genom testning, skydda riskgrupper och säkra intensivvård. Där fungerar nu EU-samarbetet även om det inte är tillräckligt, lika lite som det nationella agerandet är det. Nu måste samarbetet när det gäller testkit, ansiktsmasker och annan medicinsk utrustning accelerera liksom varje lands egna ansträngningar.
I Region Stockholm liksom i andra delar av Europa sker just nu en intensiv uppköpsverksamhet vad gäller sjukvårdsmateriel. Samma gäller Socialstyrelsen.
Gemensamt i EU utvecklas arbetet för leveranser av medicin och utvecklingen av vaccin. Och samma gäller nu också hur ekonomierna ska stimuleras och komma igång igen efter den nedstängningar som gällt mer eller mindre alla. Mindre Sverige och mer Frankrike. Perspektivet när det gäller medicinsk utrustning, mediciner och vaccin är långt och kommer att kräva ihärdighet och förmåga till uthållighet. Det kräver också en gemensam ekonomisk ansats som finansministrarna i eurogruppen kom överens om i går.
Mobiliseringen av 540 miljarder euro är en betydande kraftsamling av gemensamma EU-resurser och krediter. När eurozonens finansministrar kom överens om denna summa kvarstår fortfarande frågan om hur den ytterst ska finansieras men tillgången till ESM, den europeiska stabilitetsmekanismen, som utvecklades i samband med finanskrisen är en garanti för att pengarna kommer att kunna användas.
Den oenighet som kvarstår om den ska finansieras genom ”coronabonds”, det vill säga gemensamma euroobligationer, eller på annat sätt är mer ett uttryck för att man har tagit itu med det stora problemet om hur ekonomin nu ska kunna stimuleras och inte minst hur hälso- och sjukvården i utsatta länder ska kunna få stöd för sin verksamhet.
Det var bra att man kom till detta beslut. Det står i strid med en hållning som tidigare dominerat och som jag delar, att EU inte ska bidra till att finansiera underskott i medlemsstaterna och att man inte bör belöna ekonomisk politik som använder sig av budgetunderskott på andras bekostnad. Men å andra sidan står krisen står i strid med de flesta av de problem och utmaningar som den europeiska ekonomiska politiken tidigare har måst möta.
Den här gången är det inte ansvarslösa utgiftspolitiska experiment, tron att man kan kompensera sig för avsaknaden av pengar genom att använda sig av pengar man inte har, utan en pandemi som slagit alla ekonomier med kraft och där alla ekonomiers återhämtning är viktiga för den gemensamma europeiska ekonomins utveckling.
Var och en kan fundera på om man tror att den kris vi nu möter hade varit enklare att möta utan samarbete och utan stöd. När man diskuterar samarbetet inom EU är det viktigt att ha klart för sig att det inte består av en högre makt utan av just bara medlemsländerna. Jämfört med USA har Europa samarbetat mer än delstaterna i USA har gjort med den federala nivån. Så mycket återstår att göra när det gäller att utveckla EU och den gemensamma förmågan att möta hot och pandemier. Men det ger en bättre bas än ensamhet och isolering. Europa fungerar lika lite som Sverige så bra som man kunde önska men ger likväl ett samarbete som stärker oss alla.