Som vore de Brats på Stureplan har jag återkommande sett texter från journalister och kulturtyckare om hur behagliga pandemins konsekvenser är, baserat på hur de ser det avspeglat i det egna livet. De får sitta hemma och arbeta i pyjamas till klockan 11 på förmiddagen, kan träffa sina partners till lunch hemma och har även upptäckt att människor i form av grannar hjälper varandra när det behövs. Det är för de allra flesta inte en ny upptäckt.
Kanske ser de inte grannarna som lever i oro, ensamhet och växande saknad och sorg över mänskliga kontakter.
Andra av dem som klimatjournalisterna, det vill säga de som skriver mycket om klimatet i tron att just det hjälper, påpekar att med minskade utsläpp när världsekonomin har stannat av så har det bevisats att det går att minska utsläppen utan några större konsekvenser.
Det visar sig ju att människor inte behöver resa så mycket tror de, det har ju också visat sig att man likaväl kan arbeta hemifrån eftersom de tror att det egna arbetet bakom en dator fungerar bra för dem även utan att besöka redaktioner eller de mer direkta verkligheter som verkligheten erbjuder bortom den egna redaktionen. Eftersom de har sina inkomster tycks de tro att allt är som vanligt i ekonomin fast bara lite bättre eftersom man kan sitta hemma.
Det är en självupptagenhet som är direkt cynisk och ogenomtänkt, bara möjlig i ett välfärdssamhälle som man tror erbjuder välfärd bara genom att vi beslutar om att det ska vara så.
Deras förnöjdhet ska ses mot att arbetslösheten världen över har stigit till rekordnivåer, deras glada upptäckt att man kan arbeta framför en dator även hemma ska ses mot att mer än hundra miljoner människor nu drivs in i extrem fattigdom och långt många fler i en fattigdom där vardagen innehåller risker i form av sjukdomar man inte kan värja sig emot, att det inte finns mat för dagen och att den lilla inkomst man har kan försvinna om en textilfabrik får lägga ner efter kritik mot de anställdas levnadsförhållanden på den mentala Stureplan så många kulturtyckare, krönikörer och kolumnister tycks leva på.
Skälet till att de får sin inkomst relativt tryggt är att Sverige liksom många andra länder har lånat rekordbelopp för att göra krisen så mjuk som möjligt för dem och oss alla. De liksom vi alla lever på lånade pengar i förhoppning om att samhället ska kunna komma igång igen. Att industrier ska kunna producera, att människor ska kunna resa för att bidra till handel, forskning, utveckling och välstånd i verksamheter som kräver fler möten än ett insänt manus.
Förhoppningen om en återhämtning bygger på en insikt om att välfärd måste skapas, inte bara finansieras genom lån som om inget har hänt. I en värld där mindre produceras kan det vara att man framför sin dator inte behöver någon ny klänning eller ny tröja och kanske heller inte någon bil. Men det finns en verklighet där kläder behövs, där människor måste försörja sig genom att producera dem och där koldioxidsnåla processer inom trafik, produktion och energi liksom alla möjliga varor och tjänster bara växer fram genom hårt arbete som i sin tur måste göras möjligt genom banker som är öppna, poliser, sjuksköterskor, gruvarbetare, läkare, omsorgsanställda, kontorsanställda, receptionister, brandmän, psykologer, försäljare och marknadsförare som träffar kunder, företagsledningar som lägger upp strategier för investeringar och nya produkter och militär som värnar våra gränser i en tid då andra makter vill underminera dem.
Det gäller även brödet som måste bakas, korvarna som måste produceras, till och med grönsakerna som behöver skördas och förpackas.
De fattiga i världen blir inte rikare genom att några skribenter kan sitta hemma och skriva. De sjuka blir inte omhändertagna eftersom några menar att man inte behöver vara på sin arbetsplats. Världen utvecklas inte vare sig vad det gäller välstånd, koldioxidfria teknologier, kamp mot hunger och sjukdomar, motstånd mot despoter, säkerhet och fred om vi inte kan skapa välstånd. Det är inte kommentatorerna av verkligheten som formar verkligheten även om de tror att den bild de sätter förändrar den. Men verkligheten är att om det saknas bröd i affärerna så räcker det inte med att äta bakelser. Ej heller Marie Antoinette sa det som hon orättvist tillskrevs. Men det är vad som många nu faktiskt skriver. Att vi klarar oss lika bra när ekonomin står stilla eller faller ner. Det allra värsta är inte cynismen i det de skriver utan att de faktiskt inte förstår hur välstånd formas.