Assar Lindbeck var en av efterkrigstidens ledande ekonomer. På det akademiska fältet var han en ledande forskare och person, med grundläggande analyser av jordbrukspolitik, arbetsmarknad och bostadsmarknad som bas men med en förståelse för makroekonomins beroende till dess enskilda aktörer. Han bröt genom det upp från den rådande nationalekonomins tro på konjunkturstyrning som ett enda långt spel med finanspolitiska stimulanser i form av ökade utgifter. Det var just den precisa analysen kring fungerande marknader som gjorde honom till en nestor inom nationalekonomin men också mer än så.
Det är nämligen som en intellektuell och skarp samhällsdebattör med bredd, med foten både i nationalekonomi och samhälle, som han kom att spela en unikt ledande roll i det Sverige som från slutet av 1960-talet hade allt för lite motståndskraft mot den tidens vänstervåg och totalitära rörelser.
I sin bok ”Den nya vänsterns politiska ekonomi” som publicerades i maj 1970, mitt under vänstervågens svallningar in i det svenska samhället analyserade han sönder de föreställningar den byggde på, om manipulerade konsumenter, en hegemonisk och homogen elit och föreställningen om att vinst var utsugning. Han förklarade marknaderna, och att marknaderna är så mångfaldiga och komplexa att de vare sig kan manipuleras av en elit eller ersättas av av planekonomer.
Kanske det var då som han kom att bli en fortsatt viktig samhällsdebattör med kunskap, teoretisk analys och forskning som en unik styrka. Han var ständigt närvarande i debatten när den sökte fakta och analys. Han var aldrig rädd för diskussion för han var trygg i sin kunskap och analys. Hans vitalitet och intellekt la grunden för ett Sverige som lämnade föreställningen om en blandekonomi, en blandning av plan och marknad, redan innan planekonomierna till slut inte bara bland sina undersåtar utan även i den svenska debatten hade förlorat all trovärdighet.
Och sedan dess var han ständigt där, som en nationalekonomins Merlin.
Förklarande, analyserande och vägvisande. Det är många som i dag minner om hans insatser i det som var Lindbeck-kommissionen, tillsatt av regeringen Bildt under den finansiella kris som bröt ut i slutet på 1980-talet. Men det är viktigt att inse detta uppdrag fick han för trovärdighet och auktoritet han under decennier tidigare hade skapat. Den akademiska debatt om planekonomi som dess anhängare förlorade på 1950-talet fick genom Lindbeck sitt slutliga avgörande under 1970-talet och i början på 1980-talet. Marknadsekonomin fick i Sverige ett brett stöd utanför vänsterns aktivister och socialdemokraternas partilojala.
Det blev i sin tur avgörande för att debatten om löntagarfonderna kom att handla om vilket ekonomiskt system Sverige skulle ha. Socialdemokraterna drev igenom dem löntagarfonderna 1983 mot en bred opinion men tvingades se dem avvecklade genom riksdagsbeslut 1991. Det är få som vill väcka liv i tanken på nytt. En mycket stor del i den klarsyn som växte fram hade Assar Lindbeck.
Mitt i den ekonomiska krisen 1992 var det naturligt att fråga just Assar Lindbeck. Han hade bidragit med så många insatser till svensk ekonomisk och politisk debatt så att det var uppenbart att det var han som regering och opposition båda kunde tänkas lyssna till.
Allt ville man inte lyssna till men Lindbeck-kommissionen la grunden till en långvarig reformpolitik som hade ett brett stöd. Och det är just inom de områden som han inte har lyssnats till som problemen fortsatt är som störst. Arbetsmarknaden med sin segregation och det utanförskap det skapar. Bostadsmarknaden med sina eviga misslyckanden och ständiga regleringar för att kompensera för tidigare misslyckade regleringar.
Det faktum att problemen snarare blivit större där han inte fått genomslag för sina tankar understryker allt det som vunnits inom samhällsekonomin i sin helhet. Och det understryker att det finns mer att göra om man vill lösa svåra problem istället för att värna gamla illusioner.