Afghanistan är den civiliserade världens nederlag

Publicerat av Staben den

Afghanistans fall och talibanernas maktövertagande är ett nederlag för den civiliserade världen. Det är en triumf för islamistisk extremism och jihadism, liksom för Rysslands och Kinas regimer. I världens ögon, hos de allierade och hos dess rivaler och fiender är det ett bakslag för USA och grund för misstro mot amerikansk trovärdighet. Sett i det större perspektivet är den afghanska regimens fall inte bara ett elände för de afghaner som nu drabbas av shariastyre och en totalitär regim, utan för hela den värld som vill försvara det öppna samhället mot dess fiender.

Det finns en risk att allt detta ytterligare underminerar den fria världens vilja och förmåga att försvara sig själv. Försvaret av demokratin är nämligen inte bara en fråga om territorier, utan också om förmågan att världen vinna respekt för de värden som i dag dominerar den internationella världsordningen, gentemot dem som vill underminera den.

Den viktigaste frågan nu handlar om det är värt att den fria världens länder genomför internationella insatser. Alltför många säger nämligen att man i frågan om internationella insatser för fred och säkerhet måste tänka om på grund av talibanernas maktövertagande och hävdar att de militära insatserna knappast nyttar något till. Det är fel slutsats som bygger på felaktiga förväntningar om vad militära insatser kan uppnå. 

Det sägs nu att det aldrig var möjligt att militärt vinna kriget. Det som hände visar att detta påstående var och är fel. Talibanernas triumf är ett uttryck för det.

Det snabba och i grunden panikartade internationella tillbakadragandet gjorde det möjligt för talibanerna att militärt vinna kriget. Däremot kunde de inte vinna det så länge utländska trupper fanns i Afghanistan, även i det lilla antal som det handlat om de senaste åren.

Den internationella närvaron i Afghanistan gjorde det dessutom svårt eller omöjligt för för transnationella terrororganisationer som al-Qaida eller ISIS att ha sin bas där. Så länge den internationella insatsen var på plats kunde talibanerna inte vinna kriget. Det kaosartade tillbakadragande blev däremot ett sätt för den fria världen att förlora och låta mörkrets krafter vinna ett krig och en internationell framgång de annars inte hade vunnit.

Det innebär att det fanns en mening med insatsen så länge den varade, en mening som inte bara handlade om Afghanistan utan om hur man begränsar global terrorism.

Ett grundläggande skäl till att många talar om de tjugo åren som ett misslyckande, är att målet för insatsen har beskrivits i alltför positiva, naiva eller absoluta och ändliga former, som ett sätt att bygga en ny nation eller att genom den militära insatsen som sådan slutgiltigt krossa talibanerna och forma ett demokratiskt samhälle. Det är sett mot det målet snarare än det faktiska resultatet som misslyckandet ligger. Där ligger felet snarare än i den internationella insatsen som sådan.

Utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle kan aldrig överlåtas på några andra än dem som demokratin ska omfatta. Demokratins utveckling kunde bara afghanerna själva ansvara för. Men det underlättar för vilket land som helst ifall den fredliga utvecklingen och stabiliteten inte ständigt slås sönder av terror. Mot det hotet och för den samhällsbyggnaden kan internationella fredsinsatser hjälpa.

Insatsen i Afghanistan gav just utrymme för en sådan utveckling, men den framgången skyms på grund av föreställningen om att demokrati kan skapas i nuet eller att talibanerna kunde besegras för gott. Demokrati vinns inte på en dag, utan måste vinnas dag för dag.

Så var det med demokratins framväxt i Europa i slutet på 1800-talet, så var det med demokratins seger över nazismen och så var det med demokratins seger efter Sovjetunionens och murens fall. Få hävdade under det kalla kriget att Europa hade kunnat återförenas med militärt våld, lika lite som det trots allt är få som hävdar att Sovjetunionens slutliga fall inte var en seger för europeisk demokrati. Europas moderna historia har mycket att säga oss när det gäller det faktum att bara för att ett krig inte kan vinnas militärt bör man inte självmant förlora det.

Även i vår tid tryggas Europas säkerhet genom internationell trupp, som bland annat i våra numera fria baltiska länder värnar deras och Europas gränser. Skulle ett av dessa länder falla skulle det drabba hela Europa. Natos samarbete och den amerikanska närvaron får sägas vara en över lång tid utomordentligt lyckat militär insats, just eftersom den inte har utgått från tanken att man militärt skulle vinna över fienden, utan att hindra fienden från att vinna.

De som på grund av det självpåtagna bakslaget i Afghanistan nu dömer ut internationella militära insatser som sådana, dömer i praktiken ut den säkerhetsordning som gett stabilitet och frihet i Europa. 

Det svarar självfallet inte på frågan om det var rätt med en insats i Afghanistan eller om det var rätt slags insats, men väl på den större frågan om internationella insatsers mening.

Det som hänt säger oss däremot att det måste finnas möjlighet för den fria världens länder att genomföra sådana insatser och att man måste kunna göra det utan att vara beroende till de politiska strömningarna i USA.

Det svarar därmed på en annan fråga, nämligen om Europa ska ha en egen förmåga till större insatser, när det är i Europas och i den fria världens intresse att kunna genomföra dem. Natos europeiska gren och Europeiska unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik måste utvecklas så att vår del av världen inte blir beroende till amerikanska presidenters oberäknelighet.

De som vill bedriva krig mot den civiliserade världen, måste ständigt veta att det finns en motkraft. Den förmåga som Europa behöver bygga upp för att utveckla en sådan motkraft bör utvecklas inom ramen för Natos europeiska ben, med Storbritannien som en avgörande viktig partner till EU.

När vi prövar om denna förmåga ska användas bör vi aldrig ge sken av att det är ett enkelt problem som ska lösas utan ha klart för oss att det är en svår utmaning som måste hanteras och handlar om hot som måste begränsas. Vi bör heller aldrig blanda samman de internationella insatser vi gör i andra delar av världen med det som försvaret av Sverige kräver. 

Försvaret av Sverige börjar nämligen vare sig i Afghanistan eller i Mali utan i Sverige och kring våra egna gränser. Däremot är det i Mali, Afghanistan och många andra platser på vår jord som den fria världen hotas, och måste försvaras. Möter vi inte hoten där kommer det till slut att drabba oss alla eftersom vi är beroende till demokratins kraft och den internationella världsordningens styrka.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.