Följer man tidningar, radio och TV liksom sociala medier är det uppenbart att Sverige är ett land som verkligen präglas av full yttrandefrihet. Inte minst på twitter märks de, som mest intensivt uppmuntrade av Vance påståenden i München anser sig vara förtryckta vad gäller sin yttrandefrihet, med sina fria yttranden, påståenden, oförskämdheter och medvetna eller omedvetna desinformationer. Det gäller ska sägas också den mer seriösa debatt och diskussion som sker där och på andra platser.
Men har man som jag noterat dessa drev så fort som man skriver något som irriterar ytterligheternas vardag är det uppenbart att den yttrandefrihet de fått för sig vara inskränkt i allra högsta grad omfattar deras oförskämdheter eller konspirationsteorier, eller om man så vill deras uppfattningar.
Trots att de säger vad de vill, tycker vad de vill och uttrycker sig hatiskt, oförskämt eller bara plumpt finns det inget som hindrar dem, vare sig på sociala medier, eller tidningars insändarsidor eller i radiodebatter. Yttrandefriheten är just fri. Den innebär att du får säga vad du vill, uttrycka vad du tycker och formulera dig fritt inom alla områden. Och därför har vi till skillnad från många andra samhällen och länder en fri debatt om allt som rör det svenska samhället och den värld vi lever i. Om religion, regering, opposition, politik, Europa, USA, Ryssland, Kina, Mellanöstern, Hamas och om alla auktoritära krafter som stormar mot demokratin. Den friheten gäller självklart alla.
Det gäller Vance, som framförde påståenden från sin egen konspirationsteoretiska värld till ledarskribenter som hävdar att han hade rätt i sina desinformationer, gästforskare samt inte minst anonymer som ”arghöger” ”tidigaremoderat”, ”vänavsanning” ”drfjantinger”och ”socialistjavist” eller ”vänsterföralltid” eller i någon bemärkelse troll1 och troll100 samt allt däremellan. (för alla troll vill jag påpeka att detta var en ironisk beskrivning av era anonymiteter i skuggan). De invändningar som riktas mot Vance eller mot konspirationsteorierna innebär inte någon inskränkning av yttrandefriheten utan just att yttrandefriheten tillhör alla.
När jag läser en del av kommentarerna på twitter förundras jag över att de ens själva tror att de inte får säga vad de vill. För de säger ju vad de vill. Det är ju det de hela tiden gör, med påståenden om att de inte får säga vad de vill.
När det gäller Vance påståenden som några opinionsbildare ansåg vi ödmjukt skulle lyssna till och för att bättre förstå var ett av många påståenden om att ”regeringen” i Sverige dömt ”en kristen aktivist” för att denne ”bränt en koran”. Det är tre fel i ett.
För det första var det en oberoende domstol i form av en tingsrätt, alltså den lägsta instansen i ett fritt rättsväsende, som dömt. Det var heller inte en kristen aktivist, vilket i och för sig inte spelar någon roll i sammanhanget, utom att det understryker Vance vilja att förvränga sanningen, utan en utländsk person med sannolik koppling till en diktaturs underrättelsetjänst, och domslutet handlade inte om att någon koran hade bränts utan att hade skett som ett led i hets mot folkgrupp.
I den svenska yttrandefrihetslagstiftningen finns det undantag för förtal och för hets mot folkgrupp som syftar till att uppväcka hat och ytterst våld. Det är i båda fallen strikt reglerat och mycket begränsat till sin omfattning. Rekvisiten för att döma är mycket krävande.
Man kan absolut ha uppfattningen att man inte ska ha lagstiftning mot hets mot folkgrupp om man anser det ska vara helt fritt att uppvigla till hat mot judiska skolbarn, mot muslimer eller mot kristna. Då bör man säga att det är den invändningen man har, att det inte är fritt fram för hatpropaganda.
Man kan självfallet som jag ha den personliga uppfattningen att bränningen av en bok, det må vara bibel, torah eller koran inte är något vidare inlägg i den religionskritiska debatten utan mer ett ett sätt att uttrycka förakt och avsky. Och även det får man göra.
Men det är en annan sak att man i yttrandefrihetens namn anse sig få göra vad som helst hur som helst var som helst. Man får inte storma in i en kyrka och bränna biblar samtidigt som man kräver att kristna ska dödas, för att ta ett extremt exempel, som dock har sina verkligheter i andra delar av världen.
Det är inte ett uttryck för en personlig uppfattning om islam att linda in en koran i bacon inför muslimer som är på väg till sina religiösa ceremonier om det förenas med att man främst uttrycker hat och förakt mot gruppen av människor snarare än synpunkter på den religion de bekänner sig till. På samma sätt är det inte något inlägg i någon debatt om religion eller politik att på ett torg kräva att judar ska dödas på samma sätt som skedde den 7 oktober. Hur våra lagar ska vara utformade för att reglera detta kan man alltid diskutera, och kan göra inom ramen för yttrandefriheten, men om man anser att varje förbud mot hatpropaganda och uppvigling är en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten bör man säga detta istället för att hävda att vi inte har någon yttrandefrihet.
Man kan självfallet ha den uppfattningen att allt detta ska vara tillåtet, och man får till och med hävda att det ärt en viktig del i yttrandefriheten, vilket jag anser är oförskämt mot yttrandefriheten som princip, men man får lov att ha den uppfattningen och man får lov att yttra den.
Det är däremot en väldigt skruvad uppfattning att det faktum att man inte fritt får lov att förolämpa människor och uttrycka sitt förakt och hat mot dem i syfte att provocera till våld mot dem skulle innebära att vi inte har yttrandefrihet i Sverige, eller i andra länder som har lagstiftning mot hets mot folkgrupp.
Det finns mycket annat man inte får lov att göra trots att man åberopar yttrandefrihet. Man får inte lov att arrangera bokbål på torgen mitt i staden eller göra stora brasor av tidningars upplagor utanför deras redaktioner, eller inne i entrén. Det innebär inte någon inskränkning av den fria åsikten, yttrandefriheten eller friheten att säga vad man vill men det innebär en inskränkning i ett civiliserat samhälle vad man får göra mot andra och deras frihet.
Motsvarande gällde Vance påstående om att en kristen person dömts för att han bett en bön i Storbritannien. Det var en aktivist som på ett område som utgjorde entrén till en abortklinik av polisen spärrats av för att värna dem som är på väg dit. Det innebär inte någon alls inskränkning av yttrandefriheten att säga eller tycka vad man vill men en inskränkning av vad man får göra mot andra.
Detta ska för övrigt ses mot att vi nu i USA ser en attack mot yttrandefriheten på riktigt. Administrationens företrädare med presidenten i spetsen hotar Tv-kanaler, blockerar media som man ogillar tillträde, hotar med att kasta personer i fängelse efter inslag som man ogillat, rensar undan böcker och författare och tvingar myndigheter att rensa bort alla inslag i forskning och arbete som man ogillar. Det i sig skulle inte motivera eller ursäkta inskränkt yttrandefrihet i Sverige eller Europa men det pekar på att den som tror att Vance och Trump har något att lära Europa om yttrandefrihet har förförts av desinformationens malströmmar.
I den allvarliga frågan om hur vi ser på hatpropaganda, eller direkt och avsiktligt förljugen desinformation, i våra sociala medier är det viktigt hur vi drar gränser. Den frågan är känslig i Europa just eftersom vi värnar yttrandefriheten. Det gäller självklart också hur vi reglerar det som sker på sociala medier där företeelser som ansvarig utgivare inte finns.
Men den som tror att man inte får säga vad man vill kan som en enkel övning läsa reaktionerna från ytterkanterna i mitt flöde. De ger en spegelbild av personerna men präglas sannerligen inte av någon känner sig begränsad vad gäller yttrandefrihet, däremot känner sig många – det vill säga av nätets aktivister – obegränsade att använda förakt och förolämpningar som en normal åsiktsreaktion. Själv bryr jag mig inte om dem som väljer anonymitetens skuggor och föraktets former. Det speglar som sagt mest dem själva och deras aktivitet motsvarar inte deras antal.