När Margot Wallström beskriver sin plan D innehåller den inga synpunkter på hur demokratin och dess ideal i Europa skall stärkas, ingen syn på hur EU skall undvika att bli ansvarigt för allt som är viktigt för att inte försumma det som bara EU kan uppnå och det finns inget om hur EU kan öppna upp Europa för ökad tillväxt och fler jobb.
Plan D är tyvärr mer plan T i form av terapi genom mötesplatser och konstlade insatser från EU för att medborgarna skall känna sig mer tillfreds.
Partier, demokratiska mötesplatser och ett gemensamt rum växer inte fram på den politiska maktens eller på överhetens initiativ och det är heller inte EU´s uppgift att göra detta, lika lite som det är riksdagens eller regeringens uppgift att utveckla nya politiska partier i Sverige. De växer fram kring genom medborgarnas övertygelse och genom politisk debatt om Europas faktiska utmaningar. En sådan debatt kräver inte i första hand en politik för mötesplatser utan en politik att debattera. Det är där, som en motor i europeisk politik, kommissionen har sitt främsta ansvar, inte som en PR-byrå.
Vi måste vi ta itu med reformbehovet i den europeiska ekonomin. Det gäller nationellt liksom på gemenskapsnivå. Det måste bli ett slut på självbedrägeriet att den europeiska sociala modellen är överordnat allt annat, ett föredöme för övriga delar av världen och grunden för social trygghet. För det första finns det ingen europeisk social modell, möjligtvis finns det 25 olika som avspeglar medlemsstaternas nationella förutsättningar och traditioner. För det andra är det i de länder som man brutit upp från gamla begränsningar och regleringar som man kan möta det nya med störst tillförsikt. För det tredje är konsekvenserna i form av hög arbetslöshet, socialt utanförskap och låg tillväxt ett underkännande av det som kallas den europeiska sociala modellen. Den är vare sig europeisk, social eller mycket till modell.
Det är ingen tillfällighet att det är i de delar av Europa och i de delar av europeisk ekonomi som har reformerat som dynamiken, tillväxtkraften och framtidstron återfinns. Och det är ingen tillfällighet att det är i de länder och i de sektorer som mest har konserverat det gamla där det finns störst rädsla för förändringarna i Europa och i vår omvärld.
Det i särklass viktigaste projektet för att vitalisera europeisk konkurrenskraft är förslaget om tjänstedirektivet. Där har kommissionen åtminstone för tillfället kapitulerat för gamla nationella intressens starka intresseorganisationer och några enskilda gamla medlemsstaters krav på hinder mot de nya. Nu behövs en lagstiftning som behandlar alla medlemsländer och dess medborgare lika istället för att abdikera som politisk kraft.
Utvidgningsdebatten måste föras utifrån hur utvidgningen faktiskt har påverkat och stärker Europas trygghet. Vi ser nu en utveckling i de nya länderna i Central- och Östeuropa som stärker Europas roll i den internationella ekonomin, som ger nya marknader, ökad handel och hela vår kontinent ökad tillväxt. Det är därför ett fattigdomsbevis att så många europeiska ledare har förfallit till att utpeka de nya ländernas som hot i form av social turism och social dumping. För det första finns det inget enskilt beslut som EU har fattat som har betytt mer för säkerheten i Europa och för stabiliteten i dessa länder än beslutet att utvidga EU´s gränser. För det andra finns det inget europeiskt beslut som har betytt mer för dessa länders ekonomiska utveckling och deras medborgares möjligheter att i sina egna länder skapa sin egen försörjning. Det är en svaghet att kommissionen inte har tagit strid för de nya och svagare medlemsländerna i en diskussion som i grunden handlar om att slå vakt om alla medlemsstaters och medborgares lika rättigheter.
Debatten om det nya fördraget måste handla om att vinna stöd för de enskilda förändringar som behövs när det gäller hur EU skall styras och hur gränsen skall dras mellan medlemsländernas och unionens kompetens. Det är viktigare att diskutera och vinna stöd för en gemensam utrikespolitik och en utrikestjänst än att högstämt hylla värdet av en konstitution som sådan.
Det är nödvändigt att hävda och förankra värdet i ett ökat gemensamt beslutsfattande i kampen mot gränsöverskridande brottslighet istället för att allmänt tala om behovet av överstatlighet. Medborgarna måste kunna ta ställning till frågan om majoritetsbeslut och kvalificerad majoritet inom olika områden liksom subsidiaritet utan få höra att Europas framtid står på spel.
Varje förändring i samarbetets former måste vinna stöd utifrån dess egna meriter istället för att göra visionen om en konstitution till ett värde i sig. Det ställer större krav än en plan som genom politikens former försöker få medborgarna att bekräfta det som sker. Kommissionens uppgift är inte att hitta på nya mötesformer utan att inrikta politiken på det Europa behöver och som kan vinna medborgarnas stöd.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderaternas delegationsledare i Europaparlamentet