Svensk utrikespolitik formas i en grumlig föreställningsvärld. Det gäller inte minst regeringens eller Margot Wallströms kampanj för att skriva under en deklaration mot kärnvapen. Kampanjen bygger på den naiva föreställningen att diktaturregimer som ständigt bryter mot internationell rätt skulle avveckla sina kärnvapen till följd av ytterligare en deklaration mot kärnvapen. Redan i dag bryter de flesta av dessa regimer mot icke-spridningsavtalet och mot de ständigt pågående nedrustningsförhandlingarna för att uppnå ömsesidiga reduktioner av kärnvapenarsenalen.
En värld där bara diktaturregimer som predikar våld har kärnvapen är en långt mycket farligare värld än dagens. Wallströms, och formellt sett regeringens, kampanj för symbolpolitiken leder till en större risk för att kärnvapen kan komma att användas. Wallströms kampanj präglas av grumligheten där symbolpolitik ersätter konkreta förhandlingar och ömsesidighet.
Än mer grumligt blir det när hon på fullt allvar hävdar att Nato hotar Sverige med anledning av den svenska kampanjen. Det är att förväxla och likställa med de hot som Ryssland innebär för sina grannar, konkretiserat genom ockupation och krig i Ukraina, massiv upprustning, provokativt beteende och offensiv övningsverksamhet, flygövningar för att simulera kärnvapenangrepp, Iskanderrobotar i Kaliningrad samt hot om att öka trycket mot Sverige om vi skulle gå med i Nato. Nato har inte på något sätt hotat Sverige vad gäller säkerhet, suveränitet eller territoriell integritet.
Däremot har Nato konstaterat att om vi inte följer samarbetets förutsättningar, om vi underminerar Natos ansträngningar att uppnå styrkebalans för att undvika osäkerhet i vår del av världen, då kan vi inte vara med i samarbetet. Vi kan då inte räkna med att vara en del i ett samarbete vi behöver för att värna oss mot ryska hot. Nato har självfallet liksom Sverige en fullständigt suverän rätt att avgöra med vilka man vill samarbeta. Det gäller Sverige om vi vill vara med i Nato eller eller ej och det gäller Nato om man vill ha ett fördjupat samarbete eller ej. Om Sverige har en annan syn på hoten mot vår del av världen, om vi genom vårt agerande vill underminera hur Nato kan möta dessa hot, är det självfallet upp till oss att agera som vi vill men det är också upp till Nato att fatta motsvarande beslut.
Paradoxalt nog utmålar Wallström det som ett hot mot Sverige att vi inte får ta del av samarbetet med Nato. I så fall måste hon inse att hennes ständiga nej till att Sverige ska vara med i Nato är ett hot mot svensk säkerhet. Hotet i form av uteblivet eller minskat samarbete med Nato ligger i regeringens händer. Det är den politiken som är hotet mot Sverige om man ska följa Wallströms språkbruk. Wallströms politik är ett hot mot svensk säkerhet.