Det hade varit bättre om Magdalena Andersson helt enkelt bara bett om ursäkt för att hon misstänkliggjorde Henrik Jönsson för hans opinionsbildning. Det hade varit bättre för henne, för det hade varit ett sätt att både visa att hon insåg hur fel det var men också påminna om att alla kan råka hamna i påståenden som man inte riktigt menar.
Men hon valde istället att göra det omvända, att stå på sig förutom att felaktigt skylla på den journalist som intervjuade henne. Nu har hon satt sig djupt i tanken att den som är kritisk mot socialdemokraterna, och mot andra av henne närstående partier, är moraliskt tvivelaktiga och deltar i skumt och anonymt förtal av samma klass som den ryska desinformationen som är en del av vår vardag.
Det hade varit bättre för henne men det hade också varit bättre för Sverige för nu har den tidigare statsministern, och oppositionens kandidat till statsministerposten i framtiden, hävdat att den samhällskritiska debatten som riktar sig mot socialdemokraterna är att jämföra med utländsk och fientlig desinformation.
Hon relativiserar det som hon sade sig vilja varna för, hon jämför den ideologiska och öppna samhällsdebatten med de anonyma trollens smutskastning och misstänkliggöranden. Hur ska man kunna urskilja det ena från det andra, hur ska vi kunna vara beredda på att möta de utländska trollfabrikerna när hon jämför dem med den samhällsdebatt som hör det demokratiska samhället till?
Men än värre, i tangentens riktning, hon antyder att den demokratiska samhällsdebatt som hör det demokratiska samhället till inte riktigt hör till det demokratiska samhällets debatt. Andras uppfattningar och olika åsikter antyds tillhöra trollfabriker, illegitima intressen, anonyma skuggaktörer och mycket annat.
Till detta perspektiv hör tyvärr att Magdalena Andersson i samband med debatten om El-Hajhotade att stämma dem som kritiserade El-Haj för hans deltagande i den beramade konferensen med Hamas företrädare, liksom hon stödde när El-Haj faktiskt stämde en riksdagsledamot för hans kritik av El-Haj och hans deltagande i denna konferens.
Det blir värre än så, för hennes partisekreterare faller nu på twitter in i formuleringar som mer hör hemma i andra samhällssystem än i Sverige.
Tomas Baudin menar nämligen, som en uppföljning av Anderssons påståenden i intervjun att ”Hatet och konspirationsteorierna flödar i högerns trollfabriker”.
Och han menar att samhället ska avkräva ansvar från dem som ägnar sig åt dessa enligt honom närmast illegitima aktiviteter, som att kritisera socialdemokratisk politik och svensk lagstiftning: ”Finansieringen av attackerna mot såväl oppositionen som den svenska modellen måste redovisas”. Det är Trump-liknande formuleringar men de påminner också om hur auktoritära regimer faktiskt gjort när de velat tysta kritiska röster.
Socialdemokraternas ledning menar alltså på fullt allvar att kritik av deras politik är attacker mot det svenska samhället, som därför kräver redovisning av vem eller vad som gör det möjligt för fria aktörer att vara en del i samhällsdebatten. Det är så långt ifrån den svenska yttrandefrihetens syfte och innebörd man kan komma.
Socialdemokraterna menar att bara förekomsten av angrepp på dem, det vill säga kritik av oppositionens politik, och kritik av det svenska samhällets brister, är av ett misstänkt slag och bör leda till krav på vem som i några förmenta skuggor gör sig skyldiga till detta. Det ska inte vara medborgaren, individen, personen som för fram en uppfattning som ska ha denna rätt, och som ska bemötas i sak när uppfattningar skiljer sig, utan det uppfattningar ska kategoriseras utifrån vem som S egentligen står bakom, vem som gör det möjligt att skriva en artikel, spela in en podd, bjuda in till ett seminarium, arrangera ett möte eller en manifestation. Det är ett fruktansvärt tankegods.
Socialdemokraterna har gått vilse i den liberala demokratins öppna samhälle,. Det är inte konstigt för den liberala demokratin har aldrig varit rörelsens utgångspunkt utan snarare visionen om det socialistiska samhället. I den liberala demokratin avfärdar man inte det egna partiets politiska motståndare som folkets fiender.
Ett alternativ är att värna den liberala demokratin, mångfalden, den fria pressen, tankesmedjorna, organisationernas likaväl som privatpersonernas deltagande i debatten.
Oavsett om det handlar om oppositionen, det vill säga socialdemokraterna som enligt Baudin ska ha en skyddad särställning, regeringspartierna eller det svenska samhället så lever vi nämligen i en demokrati där ingen behöver be om rätten att få yttra sig och där ingen ska behöva bli misstänkliggjord för att man inte delar socialdemokraternas uppfattning. Den som för fram en uppfattning, en åsikt eller helt enkelt ett yttrande ska respekteras för detta och för sin rätt att göra det. Det kallas yttrandefrihet och demokrati.