[BILD1]Dagens olika opinionssiffror ger olika besked men ändå liknande. Vänsterblocket ligger efter och socialdemokraterna kommer att vara helt beroende till sina stödpartier för att kunna bilda en regering om de skulle lyckas ta in det försprång alliansen har.
Det finns därför en fråga som Göran Persson måste ge väljarna besked om och det förvånar mig att den inte ställs tydligare eftersom den har en så avgörande betydelse för vad som kan hända efter valet i den centralt viktigaste frågan, nämligen den om regeringsbildning. Den handlar också om ett parti som under decennier inte kunnat hantera gränslinjen mellan demokrati och diktatur ska få säte i den svenska regeringen.
Både vänsterpartiets Lars Ohly och miljöpartiets Maria Wetterstrand har ställt krav på att deras partier ska vara företrädda i en vänsterregering efter valet. Annars är de inte beredda att ge en sådan regering sitt stöd och därmed kommer den inte att kunna existera. Så ser det parlamentariska läget ut för Göran Perssons del.
Det hjälper inte att han sysslar med regndans och säger att han strävar till att bilda en egen regering, lika lite som det hjälper att hävda att arbetslösheten inte är något problem. Miljöpartiet och vänsterpartiet har båda klargjort att de inte tänker vara en del av regeringsunderlaget utan att få platser i regeringen. Och den svenska arbetslösheten är som Lars Ohly har konstaterat historiskt hög i en högkonjunktur.
Det innebär att en regering Persson efter 2006 kan ha Lars Ohly som utrikesminister och Peter Eriksson som finansminister. Eller så kan Maria Wetterstrand bli Europaminister och Alice Åström justitieminister. Det låter för de flesta väljare befängt men är likväl den logiska konsekvensen av att dessa partier kräver att få sitta med i regeringen. Det spelar i det här sammanhanget inte så stor roll om det inte blir utrikesministerrollen, finansministerposten eller justitie-, försvars eller Europafrågorna som blir vänsterns och miljöpartiets. En regering är nämligen kollektivt ansvarig för sina beslut.
Europapolitiken ska stödjas av alla statsråden. Försvarspolitiken utformas av regeringen gemensamt med ett ansvarigt statsråd som föredragande. Samma gäller utrikes-, skatte och näringspolitiken för att ta några andra exempel.
Om nu miljöpartiet och vänsterpartiet har gett tydliga besked i frågan om hur de ser på sitt deltagande i regeringen, som ett krav för att stödja en regering med Persson som statsminister, måste även Persson ge besked. Kommer han att säga nej till dem och låta sin egen regering falla eller kommer han ge efter för deras krav. Om han tänker nonchalera dem bör han säga det redan nu under valrörelsen och om han förbereder ett samarbete med dem bör detta fram i ljuset före valet.
Både för socialdemokratins egna väljare och för osäkra väljare spelar det roll om energipolitiken kommer att formas i direkt samarbete med miljö- och vänsterpartiet. Då blir det snabbare kärnkraftsavveckling och större koldioxidutsläpp. Och om skattepolitiken formas med dessa partier blir det ännu högre elskatter och energipriser än vad Persson redan har lovat. Och det blir högre skatter för Sveriges inkomsttagare liksom för företagare.
När det gäller försvarspolitiken kommer det innebära gradvis sjunkande förmåga att genomföra internationella operationer med andra länder för att trygga säkerhet och fred i Kosovo, Afghanistan och Kongo för att inte säga Libanon. Lägre förmåga har vänsterpartiet redan genomdrivit i ett första steg. När det gäller Europapolitiken kommer den svenska regeringen i praktiken bli blockerad när det gäller arbetet på ett nytt fördrag, den nya budgeten, de nya stegen i miljöpolitiken och EU´s politik för att driva utvidgning och ökad säkerhet i omvärlden. Maria Wetterstrand kan inte gärna i Sverige driva kampanj mot EU som minister driva på för att utvidgningsförhandlingarna med Turkiet ska lyckas och att Ukraina ska ha möjlighet till medlemskap.
Säger Persson nej till deras regeringskrav är det ett viktigt besked till väljarna. Säger han ja är det avgörande för bilden av den politik som han vill att väljarna ska ge sin röst för. Det är faktiskt det viktigaste beskedet som vi alla har rätt att få från socialdemokraterna.
Och i frågan finns också frågan om vänsterpartiet ska få bryta igenom den princip som socialdemokratiska regeringar under årtionden har hållit fast vid, att inte acceptera ett demokratiskt tvivelaktigt parti i regeringsställning. Även om Lars Ohly inte längre kallar sig kommunist är han helt på det klara med att han hyllar de kommunistiska ideal som under årtionden la halva Europa under förtryck, med gratulationer för vänsterpartiets företrädare. Ett parti vars ledande företrädare anser att Lenin bör återupprättas kommer aldrig att kunna navigera rätt när det gäller att värna demokratin.