Vi måste vinna freden innan Putins nya krig börjar

I dag för 30 år sedan – den 25 december 1991 – halades den sovjetiska flaggan för sista gången i Kreml. Landets ledare Michail Gorbatjov avgick och några dagar senare upplöstes Sovjetunionen formellt. Det var en tid som präglades av förhoppningen om nationell suveränitet, säkerhet och demokratisk utveckling. De förhoppningarna släcker nu Putin för Ryssland och länderna i närområdet. Västvärlden måste stå stark mot de krav Putin nu ställer på sin omvärld. 

Det är diktaturens krav på medburgarnas undergivenhet han nu överför till fria grannländer och demokratier, inte för att de hotar honom utan för att demokratin är ett hot mot honom. De som ser det som rimligt att ett land ställer krav på att andra länder ska vara buffertar och ingå i deras säkerhetszoner följer diktatorns logik som ju också menar att det är rimligt med despoti eftersom medborgarna annars inte lyder och till och med hotar hans makt.

På frågan om huruvida Vladimir Putin kommer att invadera Ukraina med reguljära ryska förband finns ingen som har ett svar. Sannolikt heller inte Putin. Det vi vet är att han har byggt upp förutsättningarna för en invasion och att han låter det vara en öppen fråga samtidigt som han ställer krav på väsvärldens demokratier att inte kunna bygga upp ett försvar mot hans maktanspråk. Det är omöjliga krav som självfallet inte kommer kunna accepteras av någon som värnar sin frihet och demokrati. Och skulle någon ge efter skulle det följas av fler krav på underdånighet i det mönster som är diktaturens logik. 

Frågan om krig eller ej beror på omvärldens signaler, samt hur beslutsamma Europa och USA är i att ge sitt stöd, utöver sedvanliga ord om solidaritet och politiskt stöd. Frågan om vi står inför inledningen av ett europeiskt krig med konventionella förband låter sig inte beskrivas i sannolikheter, eftersom det förutsätter att det finns risker att beräkna. 

Det vi vet är att Ryssland har tillfört moderna förband i en omfattning av 100 000 soldater, med fler stridsvagnar än Tyskland, Polen, Sverige och de baltiska länderna tillsammans. De har inte bara ställts i en höjd beredskap, utan tillförts från garnisoner och militärregioner över hela Ryssland. Elitförband står tillsammans med reguljära arméförband och flyg, under förberedelser för vad som krävs vid en invasion. 

Därmed vet vi också att Ryssland kan genomföra en storskalig invasion av Ukraina. Det är även uppenbart att den ryska anfallsmobiliseringen har ett uttalat och medvetet politiskt syfte. 

Bryter kriget ut kommer ingen kunna vinna det. Ukraina har i dag en militär kapacitet som gör att även ryska framgångar kommer kosta Ryssland stora förluster. I Ukraina finns i dag en motvilja mot rysk maktpolitik som kommer att förstärkas och göra Ryssland till förlorare även gentemot det ukrainska folket. Ukraina kommer dock inte kunna försvara sina gränser, utan lär tvingas se på hur ryska arméförband rullas in i landet för att ta nya maktpositioner, såsom ryska legionärer tidigare har gjort i Donbass.

EU kommer inte kunna göra mycket för att hindra den ryska invasionen när den väl har startat. Samtidigt skulle ett ryskt angrepp skada den europeiska fredsordningen, med flera hotfulla perspektiv som konsekvens. USA kommer inte ingripa militärt för att försvara ett Ukraina som inte är medlem i Nato. 

Bryter kriget ut kommer ingen vara vinnare, men alla förlorare. Självfallet drabbar det i första hand Ukraina, vars folk inte vill något annat än en fredlig utveckling mot stabil demokrati och suveränitet. 

Men kanske blir den största förloraren det ryska folket. De fick en gång sin frihet som både nation och medbogare genom Sovjetunionens fall. Det är de möjligheterna Putin nu sedan snart tjugo år berövar dem. 

De görs genom Putin allt fattigare och mer utestängda från den värld de allra flesta av dem vill tillhöra. Till skillnad från Ukraina, som kommer att integreras allt mer i Europa kommer Ryssland att stötas ut allt mer. Det är människors framtid som en del av en öppen värld, som Putin av personliga syften gör allt mer avlägsen. 

Därför måste freden vinnas innan kriget bryter ut. EU måste klargöra att Ryssland kommer att drabbas av en separation från europeisk ekonomi och öppenhet. Ryska oligarker som står regimen nära måste veta att deras tillgångar kommer att blockeras i europeiska och amerikanska banker. USA måste klargöra för Moskva att man riskerar att utestängas från det internationella betalningssystemet, vilket i slutändan också innebär att Putin kommer att förlora en stor del av den förmögenhet han har byggt upp. EU bör erbjuda trupper från samtliga länder som så vill för träning och utbildning av ukrainska förband. Moskva måste få klart för sig att ryska diplomater kommer att få kallas hem. Magnitsky-lagstiftning bör tillämpas på varje beslutsfattare som är en del i det ryska krigsmaskineriet. 

Sovjetunionens upplösning var inte, som Vladimir Putin hävdat, vår tids geopolitiska katastrof. Sovjetunionen i sig var däremot en politisk tragedi för alla de folk och människor som levde, mördades och led under dess förtryck. 

Den enda vägen att återvända till förhoppningarna om en framtid där Ryssland, Ukraina och Belarus ger sina folk deras frihet och en rättsstat som ger ekonomisk utveckling är att Putin nu får klart för sig att despotins logik och krigets våld inte leder framåt. Den långsiktiga freden och demokratin kan vinnas genom att vi inser att vi står inför ett krig som kan undvikas om Europa inklusive Sverige vinner freden innan kriget startat. Den 25 december är en påminnelse om att hela Europa kan vinna på en fred som ger frihet. Det är ett annat sätt att se på vår juldag. Men det är fredens budskap det handlar om.