Den kinesiska ambassadören har nu varnat Sverige med ekonomiska konsekvenser på grund av kritiken mot fängslandet av Gui Minhai, som är svensk medborgare, och att Sveriges regering var närvarande vid en prisutdelning hos Svenska Pen med Gui Minhai som icke närvarande pristagare. Efter de fördömanden som kommit, och kraven på tystnad som föregick detta kommer nu hoten om konsekvenser. Det handlar om hot som syftar till att slå mot den svenska demokratin. Den förtryckande politik man genomför i Kina kan inte genomföras lika enkelt i andra länder, men här handlar försöket om att genom hot uppnå det som man genom brutalt för tryck upprätthåller i Kina.
Det återstår att se vilka åtgärder och konsekvenser hoten följs av. När det gäller en liknande företeelse för 10 år sedan i Norge, då fredspriset gick till en kinesisk dissident, fick sanktionerna inte väldiga konsekvenser men likväl stora nog för att de ledde till en diskussion i Norge, vilket var Kinas strävan.
Vi bör med andra ord hålla isär två dimensioner. Den ena är den politiska som innehåller hoten och som följs av hur svenska aktörer agerar. Det gäller inte bara denna gång utan andra gånger då man kanske gärna vill undvika hot och därför väljer tystnaden.
Den andra är den ekonomiska som säkerligen kan bestå av sanktioner som drabbar eller påverkar svensk ekonomi, eller kanske snarare svenska företags verksamhet i Kina. Om inte annat kommer de säkerligen leda till en för svenska företag ökad osäkerhet i sina kinesiska verksamheter. Det kan gälla allt från byråkratiska hinder som ökar till rättsliga trakasserier och osäkerhet om den egna personalens säkerhet.
Så kan vi i Europa inte tillåta någon att delta i det öppna internationella handelssystemet och i våra egna öppna ekonomier och fria samhällen. Ska man vara med i den globala ekonomins fria handel måste man respektera att handel ska vara fri. Det finns nu skäl för att revidera frågan om Kinas ställning med marknadsstatus i WTO. Agerar man inte som marknadsekonomi, vilket från första början var svårt att hävda men nu görs uppenbart av den kinesiska regimen, kan man inte kräva att respekteras som en sådan med de fördelar det innebär.
Frågan om Kina aktualiserar hur vi i den moderna tiden förhåller oss till den gråa zonen, det vill säga den zon och de skeenden som inte handlar om öppet krig och väpnade aktioner men heller inte om fred och förtroende. I veckan som var presenterade Frivärlds chef Oscar Jonsson sin nya bok- ett imponerande verk – om The Russian Understanding of War – blurring the lines between war and peace. Det handlar just om hur rysk krigföring allt mer har kommit att inrikta sig på det som inte är den väpnade striden men som kan ha lika stora eller större effekter. Cyberattacker, desinformation, korruption, företagsköp i syfte att monopolisera eller kontrollera, militära eller ekonomiska hot och allt som i någon bemärkelse kan gå under begreppet hybridkrigföring.
Där är vi redan i dag med Ryssland, sedan lång tid, utan att förståelsen för detta funnits förrän bara det senaste året. Och där är vi vad gäller Kina. Det är en krigföring som pågår nu. Det faktum att den förs i den gråa zonen, där inget är klart och tydligt, gör det inte mindre viktigt att vi lär oss hantera och agera mot de hot som uppträder i den gråa zonen, och den krigföring som där pågår i dunklet. De är ett hot mot vår demokrati, syftar till att vara det, det är attacker mot vår suveränitet och vi måste lära oss att försvara oss även mot dessa. Vi bör ta dem på allvar.