Nyhetsbrevet Frihetens värden 2003-10-01
Kära läsare,
I detta brev lite om vårt samhälles förmåga att klara svåra utmaningar, om slutet på den offentliga sektorn , om euron och vår självbild samt om landet som hotar att utplåna en medlem av Förenta Nationerna utan att vare sig Förenta Nationerna eller någon annan tycker det finns skäl att kräva respekt för internationell rätt.
== När ett land hotar att utplåna ett annat tiger världen ==
Häromdagen hotade en av medlemsstaterna i FN att utplåna en annan av organisationens medlemmar. Hotet var mycket konkret uttryckt genom förbipasserande ballistiska missiler med en räckvidd på 170 mil och parollen Israel måste utplånas från kartan. Den iranska regimens stolthet över roboten tillkommit med stöd av Nordkorea var precis så stor som kan tänka sig den skall vara hos en regim som gjort hatet till en ideologi i sig och våldet till en vardaglig del i det politiska systemet.
Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att hatet och hoten skulle kunna leda till något större uppmärksamhet och reaktioner i den fria världen än en notis i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_6211162.asp .
Alla vet ju att det inte handlar om tomma ord och uppstyltade paroller. Den iranska terrorregimen ägnade åtta år av 1980-talet till ett långt, meningslöst och brutalt krig med väldiga offer i människoliv mot den lika galna terrorregim som Saddam Hussein svarade för i Irak. Det var vare sig den ena eller den andra regimen som offrade sina liv utan de offrade hänsynslöst unga människor som dog i hat och förtvivlan. Och i dag är Iran, som ett led i sina strävanden att utplåna Israel från kartan en ledande makt i att finansiera och understödja den terror som med jämna mellanrum drabbar vanliga människor i Israel. Den iranska regimen är även under sin nuvarande förment modernare ledning en despotisk regim präglad av avrättningar, stening och sharia-lagstiftningens alla andra inslag.
Europa och EU har aldrig gjort klart för Iran att man gör sig till ett land bortom all internationell lag och rätt när man hotar att utplåna ett annat land och dessutom målmedvetet verkar för död och terror. Det är som om man betraktar iranska uttalanden som tal utan värde, att det är ett språkbruk som kan accepteras för att det är en del av en religiös tradition och muslimsk kultur. Det är förnedrande syn på islam och islamisk kultur.
Svensk vänster kommer säkerligen hävda att denna linje av tystnad är helt rätt och att Iran vare sig har de missiler landet skryter om, än mindre någon vilja att vilja att använda dem och att det är Israel som provocerar fram ett eventuellt användande. Målmedvetet driver Iran ett projekt för att utveckla kärnvapen med stöd av nordkoreansk teknologi. Det har nu lett till bekymrade kommentarer från EU-håll samtidigt som man söker utveckla handelsförbindelserna med Iran.
Sverige har pliktskyldigast förklarat att Iran bör respektera mänskliga fri- och rättigheter men i övrigt verkat för en dialog och en överbryggning av skillnader för att på det viset utveckla handel och övriga relationerna till Iran. Det är ett förhållningssätt som ger utrymme för de politiska och religiösa ledare som ser terrorn och hatet som en självklar del i politiken och det ger ett utrymme för att föra en politik där man hotar och rustar för att kunna utplåna ett annat land samtidigt som man fullkomligt nonchalerar mänskliga fri- och rättigheter.
Iran står långt bortom folkrätten och internationell lag men behöver inte betala något pris för det. Det drabbar omvärlden och det drabbar iranier. Iranska medborgare får inget skydd av den folkrätt som det internationella samfundet säger sig stå bakom.
Sveriges och EU´s förhållningssätt till Iran och till den arabiska världen präglas av ett systemfel i vår syn på dessa länder. Det är som om vi inte anser att det är förenligt med islamsk kultur och tradition med demokrati och frihet utan att despotism och brutalitet istället är något som skall respekteras så länge det skyls över med hänvisningar till tradition och religion. Men man får aldrig förväxla respekt för religion och kultur med passivitet till förtryck och diktatur. Det har en förödande effekt inte bara på utvecklingen i dessa länder som sådana utan också på konflikten mellan demokratin Israel och dess muslimska grannar.
Västvärlden har i decennier accepterat diktatur och terror som i det närmaste ofrånkomliga inslag i arabisk kultur. Eftersom araber saknar demokrati och respekt för sina mänskliga och fri- och rättigheter har man fördomsfullt nöjt sig med föreställningen att det ingår i arabisk tradition att bli förtryckt. Denna omvända rasism _ att av respekt för arabisk kultur inte ställa samma krav som i andra samhällen – har skapat ökat utrymme för totalitära krafter och minskat för de moderata.
Resultatet ser vi i form av att vare sig Europas ledare eller Ryssland håller den palestinska ledningen ansvarig för terror som planeras, förbereds och utgår från det område som den palestinska myndigheten ansvarar för. På motsvarande sätt har man aldrig på allvar krävt demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter i länder som förtrycks av några av världens grymmaste och mest oförsonliga diktaturer. Eftersom araber är som araber är kan man inte ställa krav på demokrati och frihet, tycks man mena. Det finns inget som långsiktigt underminerat fredsprocessen i Mellersta Östern mer än detta historiska misstag. Arabiska ledare hålls inte ansvariga för sina uttalanden och sitt agerande.
Genom att man betraktar arabiska och palestinska ledare som utan ansvar för terror och förtryck har man gentemot den palestinska myndigheten i praktiken erbjudit en politisk ansvarslöshet när det gäller demokrati, rättstat och terroristbekämpning. Resultatet är förödande, inte bara när vi betraktar terrorismens offer i Israel utan också när det gäller tillståndet inom det område som den palestinska myndigheten ansvarar för.
Där råder korruption och rättslöshet. Internationella terroristgrupper som Hamas, Hizbollah och al Aqsa-brigaderna opererar med stöd och beskydd i det palestinska samhället utan att den palestinska ledningen vågar eller vill bekämpa den. Detta förhållande mer än något annat undergräver förutsättningarna för en självständig palestinsk stat och västvärlden har ett ansvar för att man så länge sett genom fingrarna med detta på grund av föreställningen att araber är som de är och därför inte kan ställas till svars för sitt agerande som politiska ledare. Så länge man agerar med den föreställningen kommer araber inte få den frihet och fred som vi anser som självklara för andra.
Ett viktigt inslag i den fredsprocess som nu måste kunna gå vidare är att arabiska ledare konsekvent och samstämmigt ställs till svars för det förtryck de utövar och för det stöd de ger till terror och hat. Om inte detta sker samstämmigt och konsekvent kommer de sämsta krafterna alltid finna ett utrymme i den internationella opinionen som de kan luta sig emot.
Gör man det kommer det också finnas bättre resonans för de krav som måste ställas på det israeliska ledarskapet, både när det gäller bosättningar, förhandlingsvilja och ansvaret som den ockupationsmakt man är på Västbanken. Gör man inte det kommer israeler se på europeiska ledare som de är, otydliga och inkonsekventa när det gäller synen på förtryck och på de krav som måste ställas på både palestinier och israeler.
== Så effektivt fungerade vi inte ==
Mordet på Anna Lindh håller förhoppningsvis på att klaras upp. Men det är en utredning och en process som liksom så många gånger tidigare väcker frågorna om hur det svenska samhället fungerar när det utsätts för det oväntade och den chock det innebär. Den självbild vi har av ett kompetent och effektivt land präglade av rationalitet och förnuft stöds inte av den bild som träder fram vid dessa tillfällen.
Som om frågan inte funnits tidigare diskuteras nu plötsligt om den psykiatriska vården som i det svenska välfärdsamhället inte är bättre än att man saknar tvångsmedel i många fall där det hade behövts, vårdmöjligheter i andra samtidigt som vi har en organisation med tudel